Turinhästen 2011

Det handlar om en man och hans dotter. Och deras häst. Eller någon uttalad handling finns egentligen inte att urskilja, än mindre en historia, men man får följa de udda individerna i deras hårda och mycket svårmodiga vardag under sex dagar och det är väl det som händer.

Paret bor i en stuga vid en åker, i ett kargt landskap någonstans, någon gång för rätt länge sedan. Ute är det en högljudd och kall vind som blåser och inne är det knappast mycket varmare. När far och dotter inte är och hämtar vatten eller plöjer i den torra jorden, sitter de inne, äter potatis och tittar därefter paralyserat ut och väntar. Väntar på något som kanske ska komma.

Turinhästen, får vi tidigt veta, är hästen runt vars hals Nietzsche ska ha slängt sig och därefter kollapsat 1889. I Turin. Och kanske är det den hästen vi här får följa. Kanske inte. Jag väljer att se det så, inte för att det har någon betydelse, men på något sätt känns det bra att ha klurat ut en del i alla fall. För mycket längre kommer jag inte i mina funderingar även om jag leker med tanken att detta är en typ av omvänd skapelseberättelse och att det är slutet som närmar sig.

Vindens vinande känns verkligen hela vägen ut från duken och jag torkar mig i ögonen ett par gånger och blinkar till lite extra för det är nästan som att sanden flyger också runt mig, vilket ju inte alls är trevligt. Fast då är det få saker som är det i "Turinhästen", om ens något. Snarare är allt är en plåga. Jobbigt. Skitjobbigt. Och jag bjuds in i det hårda, strävsamma, tvingas vara med. Tvingas se varje potatis skalas, länge och väl, från olika vinklar, om och om igen.

Tagningarna är som sagt väldigt långa, vilket jag oftast gladeligen går igång på och jag gillar dessutom när man vågar landa i stunden och inte bara hastar fram. Men för att landa måste man först ha lyft och "Turinhästen" rör inte på sig alls. Långsamt på långsamt blir bara extremt långsamt och även om det finns ett förebådande om något otäckt som eventuellt komma skall så griper det inte tag i mig då mitt potentiella intresse hela tiden hinner falna, på grund av det provocerande monotona och händelsefattiga scenerierna framför mig.

Det finns ändå en intensitet i den hypnotiserande och vemodiga finskklingande musiken och de lätt poetiska undertonerna i ångesten av att se liv släpa sig mot sina eventuella slut. Och en bit in i början hyser jag faktiskt hopp om att det kanske inte alls kommer blir så plågsamt som jag först är rädd för, fast tyvärr rinner det rätt snabbt ur mig och "Turinhästen" ter sig mot slutet som ett sämre samarbete mellan Ingmar Bergman och en mycket deprimerad Aki Kaurismäki. Sämre just för att det inte ges något tillfälle alls att hämta andan, le eller ens på riktigt ryckas med. Längden på filmen gör det hela dessutom närmast outhärdligt att utstå, varför jag verkligen inte kan komma på någon att rekommendera detta till.