Tusen bitar - en film om Björn Afzelius 2014

Filmarna Magnus Gertten och Stefan Berg, som tidigare tillsammans legat bakom Malmö FF-dokumentären "Blådårar" och guldkornet "Rolling Like a Stone", bestämde sig för några år sedan att ta sig an en av Sveriges mest omhuldade skalder - Björn Afzelius - ett projekt som kan liknas vid att bestiga ett större berg. Inte bara är Afzelius en sådan älskad ikon - han levde också ett sådant turbulent och varierat liv och allt som finns att säga är inte positivt. Att väga av det hela är svårt men Gertten och Berg har hittat en fin balansgång. Genom fantastiskt arkivmaterial och intervjuer med personer som stod honom nära - allt ifrån vapendragaren Mikael Wiehe till gamla ungdomskärlekar - får vi äntligen komma närmare den tillbakadragne mannen.

Men trots sin blygsamhet var Björn Afzelius en mycket utåtriktad man och hans liv en oerhört stor palett som blev målad på i alla möjliga färger och mönster. Rött var så klart den färg som lyste starkast, och en stor del av dokumentären fokuserar på hans medborgarrättsliga kamper i bl.a. Nicaragua - hur han och Michael Wiehe startade och stöttade revolutioner för att få bort de hårda diktaturerna. Vi förs också genom livet i Italien, resorna till Kuba, barndomen, kvinnorna, cancern - allt med lika mycket mörker som glädje kring sig.

Arkivmaterialet som Gertten och Berg har fått gräva i är djupt och brett, och bidrar till att få fram den mångfaldiga sidan av Afzelius. Här blandas hemmafilmer och personliga porträtt med lika delar dassiga som magiska liveframträdanden. En önskar nästan att de hade valt att stanna mer i och bygga mer runt dessa förgångna inblickar - för de intervjuer och klippbilder som är gjorda i modern tid är så bleka och intetsägande att det drar ner upplevelsen. Gertten och Berg hade mer än gärna fått stanna i arkivmaterialens magiska land än att visa helt irrelevanta sekvenser på när Mikael Wiehe anno 2013 strosar runt längs en poolkant i Nicaragua i alldeles för tajta badshorts. De vitt skilda kvalitéerna av video- och bildmaterial bidrar därmed till en stor ojämnhet i filmens estetiska uttryck och blir till dess större nackdelar.

Lyckligtvis är filmen i övrigt så lysande i att visa upp så mycket av den hemlighetsfulle mannen, och precis som tesen som flertalet av intervjuobjekten driver så fanns allt där - i texterna. I sina låtar var Afzelius oväntat öppen och terapeutiskt sett var det många gamla sår som behandlades här. Ända in i det sista var hans mammas självmord något som satt oerhört djupa rispor i honom och det är i dessa sekvenser filmen når sitt känslomässiga klimax. 

Och känslomässigt är det nästan hela tiden - som det lätt blir när man tar sig an en sådan turbulent livshistoria som Björn Afzelius de facto hade. Men Gertten och Berg balanserar det fint och lyckas skapa ett lika värdigt som intressant och utmanande porträtt av den trasige trubaduren. Och ibland slår den på så rätt strängar att hjärtat går itu. I nästan tusen bitar.