Tusen gånger god natt 2013

Med "A Thousand Times Good Night" ville norska regissören Erik Poppe ("De osynliga", "Hawaii, Oslo") delge publiken sin bakgrund av att bevaka konflikter i tredje världen. Titeln som är hämtad från ett urdrag ur Shakespeares Romeo och Julia beskriver avståndet från sina anhöriga, att varje godnatt på telefon kan bli det allra sista. Hans första engelskspråkiga film kretsar kring Rebecca (Juliette Binoche), en pressfotograf som rapporterar från krigsdrabbade områden. Under ett jobb i mellanöstern följer hon en självmordsbombare med systemkameran i högsta hugg men hamnar i sjukbädd när sprängladdningen utlöses i förtid.

Hemma på Irland har hon man och två barn men hotas att bli lämnad av sin livspartner Marcus (Nikolaj Coster-Waldau) efter att ha skadat sig. Hon längtar tillbaka till spänningen och farorna. Gammalt groll tas upp på nytt, det är för smärtsamt att leva sida vid sida med en som ständigt intalar sig att den är odödlig och är villig att riskera sitt liv för en bra story. Rebecca ställs inför ett ultimatum som kostar henne dyrt och vad än utfallet kan komma att bli är uppoffringarna stora.

Det är först när Rebecca är i helbild och kamera avtryckaren går på högvarv som filmen bjuder på ordentlig intensitet. Här ges vi möjligheten att snappa upp Juliette Binoches vida spektrum som skådespelerska. Friktionen mellan förstånd och att hejdlöst tappa besinningen är verkligen fantastisk och rollprestationen ger kraftiga efterskalv i både själ och kropp. Hon är roten till att filmen fungerar trots att den slits med klassiska skuldbeläggande av en kvinna som inte lever upp till mammarollen. Ja, Erik Poppe går då inte i bräschen för jämställdhet när han valde att klämma in karaktären i ett litet hörn och omvandla sin egen livshistoria till en normativt hotfull kvinnobild. Poppe gör exakt samma misstag som Luc Besson gjorde med porträttet av fredskämpen Aung San Suu Kyi i "The Lady".

Tajmingen sitter inte perfekt under första timmen och regin är ojämn, rent ut sagt dålig ibland. Replikerna går på tomgång och till vad som lika gärna skulle kunnat vara bilder från en meditationsvideo och ger mer skada än nytta. Räddningen blir så småningom när bilderna från ett flyktingläger i Kongo får börja tala för filmen istället för en slätstruken konfrontation i dialogen.