Tusenbröder - Återkomsten 2006

Då jag missat både den första och den andra säsongen av ”Tusenbröder” när dessa gick på TV för några år sedan, förberedde jag mig noggrant inför pressvisningen genom att anordna ett privat ”Tusenbröders”-marathon. Och ja, jag blev snabbt mycket förtjust i den första säsongen. Den andra tyckte jag var något sämre, men valde att skylla de invändningar som jag hade på att jag inte såg avsnitten under de allra bästa förutsättningarna, då klockan närmade sig vargtimmen innan jag var klar och föregående dag hade varit lång med intensivt hemtenta-skrivande och grupparbete. Men denna gång finns det tyvärr inget att skylla på. I det material som har släppts om ”Tusenbröder - Återkomsten” kan vi läsa att tanken med filmen varit att bjuda publiken på en grand finale. Men det enda som är korrekt i föregående mening är att biofilmen tar vid där den andra säsongens sista avsnitt slutat. Jan ”Hoffa” Lenhoff (Ola Rapace), flyter iland på den estniska kusten efter att stuckit båten, som han flytt med, i brand. Medtagen både fysiskt och psykiskt, tas han omhand av en familj, som ger honom mat, tak över huvudet och sysselsättning. Och förmodligen hade han kunnat fortsätta att leva ett stilla liv på den estniska landsbygden, om inte längtan efter den egna familjen plågat honom. Så han bestämmer sig för att återvända till Sverige, trots att hans familj (med några få undantag) är övertygad om att han är död, att hans sambo lever ett nytt liv med en ny man och att han själv i princip endast har ett långt fängelsestraff att se framemot.

Det kanske låter helt ok eller till och med bra när jag återger handlingen såhär, men ”Tusenbröder - Återkomsten” kommer aldrig i närheten av den storslagna avslutning på serien som planerats och som i alla fall jag (och flera med mig, gissar jag) hoppats på. Även om det är en avslutning, för filmen sätter utan tvekan punkt för historien om Hoffa.

Men varför blir det då inte något bra av detta, trots att de yttre förutsättningarna till synes är desamma som för de båda säsongerna? Det är ju samma regissör, samma manusförfattare och till viss del samma skådespelare, som faktiskt lyckats två gånger tidigare. Tja, en förklaring kan vara att man nu tvingats pressa ihop handlingen till lite drygt 90 minuter istället för att breda ut sig över fem timmar som man kunde göra i fallet med TV-serierna. Och detta syns. För det finns vissa, lätt irriterande logiska luckor, och än värre är att filmens andra del inte alls känns genomarbetad utan snarare genomgalopperad. Vi får rusa genom historien för att hinna med allt, och för att kunna få ihop ett slut på den korta tid som ges har filmmakarna använt sig av klassiskt billiga avslutningsknep - ni vet, sådana där i stil med att man låter dramats bad guy balla ut helt i slutet och förklarar det hela med att han blivit galen, samt att alla missförstånd som omgett och försvårat för hans motståndare löser sig som genom ett trollslag. Dessutom är vissa av dessa scener skrattretande, och trots idogt funderande kan jag inte säga om detta var planerat eller inte från filmmakarnas sida. Jag hoppas ju givetvis på det första, men är inte övertygad. Nu känns det som om jag bara gnäller på denna film, vilket inte är min mening då det även finns vissa ljusa, eller i alla fall mer ljusa än mörka, punkter. Närmare bestämt tre. För det första befinner sig filmens inledning på samma nivå som den första säsongen. För det andra är skådespeleriet helt ok till bra, om man bortser från vissa enstaka biroller. Och då jag är en person som alltid vill upprepa det som varit bra, tycker jag, och detta är den tredje punkten, att det trots allt är kul att se ytterligare ett filmatiserat alster med Hoffa och hans vänner. Men rent förnuftsmässigt hoppas jag ändå på att i framtiden slippa se fler framgångsrika TV-serier omvandlas till långfilmer.