Två dagar, en natt 2014

Hos solpanelstillverkaren Solwal har chefen gett de 14 anställda ett drastiskt förslag att rösta om. De kan få en trevlig engångsbonus, men det innebär att Sandra får sparken. Under hennes sjukskrivning har företaget insett att hennes jobb är överflödigt. Sandra misstycker: hon för sitt bästa, och har inte råd att förlora inkomsten. I ett hushåll med två barn behövs varenda öre.

Filmens upplägg är enkelt: Sandra har helgen på sig att träffa var och en av sina jobbkamrater, och övertyga dem om att rösta så att hon får stanna. Även om det innebär att de går miste om 1000 euro. Under tiden kämpar hon mot en depression som fört med sig rejält dålig självkänsla.

Sandras resa från dörr till dörr ger oss en inblick i den belgiska arbetarklassens vardag. En arbetslöshets- och finanskrisdrabbad värld som nog skulle kunna vara vilken europeisk industristad som helst. Hon möter på både sympatier och våldsamt motstånd, tas emot med kramar och skrik. Det är tydligt att hon inte är ensam i krisen. Alla hennes kollegor har svårt att få ihop till räkningar, eller har ett hus att renovera. Ingen ser bonusen som en lyx. Ingen vågar heller säga emot chefens bisarra förslag.

Allt de belgiska bröderna Dardenne gör förvandlas till guld(palm). Fem gånger har de haft premiär i Cannes, fem gånger har de åkt hem med något slags pris i bagaget - senast fick "Pojken med cykeln" juryns stora pris år 2011. De gör ju definitivt något rätt.

Dardennes filmer sätter fingret på hur den lilla, oprivilegierade individen har det. De riktar rampljuset mot människor som försöker navigera sig runt i ett samhälle som på ett eller annat sätt har svikit dem. "Two Days, One Night" är inget undantag och den trogna publiken kommer att känna igen sig, utan att nödvändigtvis bli överraskade av auteurernas djärva val. Det är rätt enkelt faktiskt: älskar du deras tidigare filmer så lär du älska den här. Är de det segaste du sett, så ödsla ingen tid på "Two Days, One Night".

Själv landar jag någonstans mittemellan. Jag "uppskattar" en Dardenne-film snarare än gillar den. Det är enkla men optimistiska historier som lyfter fram den oglamorösa, vanliga människan, den här fick mig att tänka på Gabriela Pichlers "Äta sova dö" - inga större likheter i övrigt. Man kan lätt reflektera över sitt eget liv och känna sig peppad i misären, eller komma på hur bra man har det själv. Men Dardennes misslyckas konsekvent med att beröra mig. Det finns ingen riktig sting i deras sås. Också den här gången gör de sin film lite för långsam och odramatisk för att verkligen gripa tag.

Dock är Cotillard som alltid en fröjd att se. Likaså att bevittna hur Sandra växer som människa under den två dagar långa utmaningen.