Twin Peaks: Fire Walk with Me 1992

Det är ingen slump att det första vi får se i långfilmen ”Twin Peaks: Fire Walk With Me” är en tv-apparat som slås sönder. Regissören David Lynch var trött på hur tv-kanalen ABC hade behandlat ”Twin Peaks” och nu var det dags att gå vidare, utan kompromisser.

Men det var också en signal till de tittare som väntade sig ett extra långt avsnitt av sin favoritserie. ”Twin Peaks: Fire Walk with Me” var nämligen någonting helt annat.

Filmens inledande halvtimme utspelar sig inte ens i Twin Peaks. Istället hamnar vi i närbelägna Deer Meadow, som visar sig vara en mörk spegelversion av den varma och mysiga småstaden. Det är en karg och ogästvänlig plats, smutsig och kall utan en vänlig själ i sikte. Sheriffen är en korrupt skitstövel och om den vidriga syltan Hap’s Diner hade serverat körsbärspaj hade den förmodligen smakat råttgift.

Inte ens de två FBI-agenterna Chester Desmond (Chris Isaak) och Sam Stanley (Kiefer Sutherland) är särskilt lätta att tycka om när de anländer för att slapphänt nysta i mordet på den unga Teresa Banks. Det ska dröja ett helt år innan Laura Palmers kropp spolas upp på land, men känslan av att mördaren kommer att slå till igen är ständigt närvarande.

Samtidigt byggs seriens mytologi ut i en rasande takt som får Coopers dröm i ett av seriens första avsnitt att framstå som fullt normal. En mystisk ring introduceras, en försvunnen FBI-agent (David Bowie) dyker upp från ingenstans och på en okänd plats samlas interdimensionella demoner runt skålar med stuvad majs.

Efter den minst sagt omtumlande prologen dundrar Angelo Badalamenti legendariska ledmotiv från tv-serien igång. Men känslan av att komma in i värmen är kortvarig. För det är nu den verkliga mardrömmen börjar.

Enligt myten ville seriens medskapare Mark Frost ta vid där serien slutade, men David Lynch kände sig inte färdig med den plågade highschool-tjejen Laura Palmer. Istället för att blicka framåt ville han backa bandet och berätta om hennes sju sista dagar i livet, även om det innebar att han fick göra det själv.

Den som har sett serien kan snabbt lista ut att ”Twin Peaks: Fire Walk with Me” inte är någon särskilt munter historia, men det var nog ingen som kunde ana hur sinnessjukt mörk den faktiskt skulle komma att bli. Om serien var en mix av såpa och polisdeckare kryddad med humor och en gnutta skräck är ”Twin Peaks: Fire Walk with Me” snarare ett psykologiskt drama om en ung tjej som håller på att brytas ner och tillintetgöras av sin självdestruktivitet.

Vi vet redan vem mördaren är och vi vet hur filmen kommer att sluta, men hennes resa ner i avgrunden är allt annat än förutsägbar. Ansikten från serien dyker upp i periferin, men den enda som får riktig plats är bästa vännen Donna (Moira Kelly) som oförstående får se sin vän falla snabbare och snabbare, och slutligen fatta eld.

Samtidigt som det drömska och onaturliga får större utrymme än någonsin öppnas det upp för alternativa tolkningar som på många sätt är ännu mer skrämmande. Lauras familjeliv visar sig vara mer problematiskt än vad vi någonsin hade kunnat ana, och när hon sakta börjar lägga pusselbitarna och förstå vem eller vilka det är som vill henne så ont är det ett uppvaknande som inte lämnar någon oberörd.

Relativt oprövade Sheryl Lee lyckas förvånansvärt bra med att bära i stort sett hela filmen på sina axlar: trots att hon har både en hiskelig peruk och några ordentligt krystade repliker att tampas med. Det hon saknar i teknik kan med lätthet vägas upp av hennes driv och hennes fullständiga hängivelse. Prestationen är naken i dubbel bemärkelse, på ett sätt som nästan ger det svårt att titta.

Samtidigt som jag gillar ”Twin Peaks: Fire Walk with Me” väldigt mycket - kanske till och med mer än tv-serien - är det svårt att blunda för dess brister. Tematiskt är den väl sammanhållen och estetiskt är det en fullträff, men det finns också en spretighet som förmodligen har att göra med hur snabbt filmen faktiskt blev till. Skådespelaravhopp ledde till hastiga manusändringar och den ständiga ivern att bygga ut mytologin inför kommande filmer lämnade fler lösa trådar än vad publiken orkade med. Den stora massan hade tröttnat på ”Twin Peaks” och ville gå vidare.

Två år tidigare hade David Lynch han prytt omslaget av Time Magazine, kammat hem Guldpalmen i Cannes och frontat årets stora tv-snackis - men nu var allting över.

När ”Twin Peaks: Fire Walk with Me” slutligen gick upp på bio sommaren 1992 sågades av såväl biopublik som kritiker, och planerna på att göra fler filmer om den lilla staden i nordöstra Washington dog i samma stund.

Istället skulle dröja 25 år innan vi fick se en fortsättning.