Twisters 2024

”Twister” var en del av den katastroffilms-våg som kulminerade runt 2000-talet. Den var flerfaldigt nominerad för sina specialeffekter och särskilde sig med sitt tornado-tema, även om den största rädslan då var för den stundande ”datumapokalypsen” snarare än klimatkatastrofer.

 

Klimatkatastrofer är däremot nu högaktuellt och förankringen till vardagens akuta läge är något skaparna av ”Twisters” ej kunnat värja för. Att filmen befinner sig i detta gränsland mellan förgörelsefilm och klimatångest-drama är dock inget som gynnar berättelsen. Jag vill få njuta av låtsastornados i fred, utan att bli påmind om hur fruktansvärt det är för de människorna som genomlevt dem. Hårt, men sant.

 

Poängen med katastroffilmer är nämligen att invaggas i en falsk trygghet om att katastrofer är möjliga att kontrollera och förhindra. Genom förutsägbar dramaturgi och en dialog som på barnsligt enkelt språk förklarar de stundande förödelserna ges idén om att vi kan styra det oförutsägbara. Det blir som en snuttefilt för själen, ett sätt att dämpa oron.

 

Denna filt rycks dock hastigt bort från en när ”Twisters” zoomar in på människor vars hem och liv raserats på bara några sekunder av förödande F5:or. Likaså huvudpersonen Kate, Daisy Edgar Jones ("Där kräftorna sjunger"), lider tydligt av ptsd (även om det inte nämns) efter att ha förlorat flera nära vänner i en tornado. Samtidigt, mitt bland dess fruktansvärda livsöden sladdar en tornadocowboy, Glen Powell ("Top Gun: Maverick")), och tillika Youtube-kändis in i sin gyttjiga pickup. En kontrast som endast bidrar till att förvärra den förvirrade genre-situationen. Den kunde möjligen räddats av Daisy Edgar Jones och Glen Powells skådespelartalanger, men den tunna och ofta uteblivna dialogen, gör att relationen dem emellan och deras karaktärer faller platt.

 

”Twisters” dribblar likaså bort konceptet ”stor-större-störst”. Det vill säga måttstocken för hur katastroferna bör trappas upp skalenligt under resans gång. Vi lockas ständigt med idén om en tornado i New York genom diverse planteringar, men filmen når aldrig dit.

 

Istället flyter berättelsen mellan olika snarlika tornados på ett vetefält någonstans utanför Oklahoma. Inte ens korna får sätta livet till denna gång, bara en ynka samling hönor. Att berättelsen aldrig förflyttar sig utanför Oklahoma leder också till ett antiklimax då jag med skräckblandat förtjusning förväntat mig att få se massförstörelse av Times Square.

 

Jag föreställer mig att ingen går och ser ”Twisters” för att få klimatångest. Utan för att under en stund förtränga världsläget och i stället få njuta av förfallet på ett behagligt avstånd med en skål popcorn som sköld. Filmen vill dock gärna ge oss ångest, och få oss att reflektera över klimatets offer. Vädret framstår också som människans största fiende. Samtidigt som skaparna självklart aldrig nämner att det är ett monster vi delvis väckt själva.

 

Lägg där till en tillbakagång i romantiska stereotyper vad gäller manliga/kvinnliga karaktärer där mannen a.k.a tornadocowboyen faller för Kate för att hon är mystisk (d.v.s. alvarligt skadad av sina upplevelser, men det är en annan historia). Till och med scenerna med Kates mor är kryptiska, vilket självklart bara adderar till cowboyens instinkt att jaga den blonda hjältinnan.

 

Trots några putslustiga referenser till Dorothy och Trollkarlen från Oz saknar dessvärre den här filmen både hjärna och hjärta. Kvar blir bara en övergiven snuttefilt bland några trasiga plåtskjul.