Tyrannosaur 2011

Joseph (Peter Mullan) är en medelålders halvlodis med grava alkoholproblem och ohämmade självdestruktiva tendenser. Framförallt är han arg, mycket arg, på sig själv och på världen. Sedan hans fru gick bort i diabetes för några år sedan – blind, amputerad och överviktig - går tillvaron mest ut på fylleslagsmål och förnedrande besök på Socialkontoret. Inte så att denne våldsverkande prakthaverist besatt några särskilt förmildrande karaktärsdrag från början. När det begav sig spöade Joseph sin hustru med ojämna mellanrum får vi veta, och filmens titel anspelar på det smeknamn som han gav henne apropå just kroppsvikten. 

Under ångestladdade omständigheter, för några andra omständigheter finns inte i ”Tyrannosaur”, lär så Joseph känna Hannah (Olivia Colman), en empatisk och religiös kvinna som driver en klädbutik i välgörenhetssyfte. Bakom hennes jämförelsevis välmående fasad döljer sig ett alkoholmissbruk och en fullblodspsykopat till äkta make. James (Eddie Marsan) drar sig nämligen varken för att våldta sin fru eller för att urinera på henne när hon sover. Josephs och Hannahs miserabla existenser hakar i varandra och deras gemensamma väg mot försoningen går minst sagt i krokiga uppförsbackar. 

I eftertexterna till ”Tyrannosaur” tackar debuterande manusförfattaren och regissören Paddy Considine ingen mindre än Gary Oldman. Mellan dessa två finns ett par gemensamma nämnare; precis som Oldman är Considine en högt ansedd brittisk skådis som historiskt sett har föredragit mörka och excentriska roller bredvid mittfåran, och som bevisligen även bakom kameran är en naturbegåvning. Men där Gary Oldmans uppgörelse med sin barndom i ”Nil by Mouth” åtminstone undantagsvis släppte in en gnista hopp verkar Considine med ”Tyrannosaur” inte ett dugg intresserad av dylik lyx. Han inleder sin film med ett kompakt mörker för att sedan braska på med ytterligare lager av svärta. Ganska omgående framstår Lars von Triers ”Dancer in the Dark” som ett avsnitt av ”Ellen DeGeneres Show”. Misären är allrådande och fullkomligt skoningslös, männen med få undantag monster.  Kvinnor, barn och hundar skonas icke. Allt är fult och skitigt, grådaskigt. 

”Tyrannosaur” är ett brutalt – i ordets samtliga bemärkelser - socialrealistiskt drama vars ”existensberättigande” säkerligen kommer att ifrågasättas av den biobesökare som söker konventionell filmmening. Det är också en film som är oerhört välspelad. Vore det inte för Mullan och Colmans rollprestationer är det lätt att föreställa sig hur berättelsen skulle kvävas fullständigt under all den dynga som Considine vill skildra: skam, skuld, våldtäkt, alkoholism, cancer, död, ensamhet, kamphundar – allt som är hemskt ska redovisas här!

Men så finns också den väderbitna och grova Josephs befriande vrede och Hannahs sårbarhet. I några skälvande scener förlåter man tack vare skådespelarna och personregin det snudd på parodiskt ensidiga perspektivet, det snålt tilltagna utrymmet för intellektuella tolkningar.

Efteråt tänker man på Ken Loach som en filantrop, eller som en självhjälpsguru.