Tyskungen 2013

Och så de dåliga: Se ovan.

Den här meningen gäller för både de litterära förlagorna och filmatiseringarna: "Hypnotisören" ter sig i en jämförelse med "Tyskungen" som ett djärvt stilistiskt och dramaturgiskt experiment.

Hur roligt det än kan vara att läsa om hur Läckbergs författarhjältinna Erica Falck tränger sig in i murriga vardagsrum och ställer bekymrade frågor till gamla människor, så blir det väldigt snabbt uttjatat när man får se det hela gestaltat. Visst blir vi bjudna på den enstaka vykortsvyn över Fjällbacka, och i de historiska återblickarna syns sommarbruna ungdomar sitta på bryggor i motljus, men genomgående känns "Tyskungen" snudd på klaustrofobisk. Ofrivillig humor blir det först när Erica Falck sätter i system att snubbla över döda kroppar, däremellan är det bara själlöst och ännu värre, tråkigt.

Även om biopubliken inte skulle ha några som helst krav på trovärdighet - här är det ett förhandskrav att inte ha det - så måste det hos en spänningsfilm av det här slaget finnas charm eller framåtrörelse som åtminstone delvis kompenserar för de löjeväckande förvecklingarna. Det är där jämförelsen med "Morden i Midsomer", som ju brukar anföras som ett paradexempel i mysdeckargenren, faller platt.

"Tyskungen" lyckas inte en enda gång göra anspråk på att vara något annat än en mekaniskt utförd kopia av en mordhistoria i idylliskt säregen miljö. Långt, långt innan det ska rafflas i finalen har intresset för både karaktärer och intrig dunstat bort. I det läget gör det varken från eller till att just finalens vändning är parodisk på ett sätt som annars brukar vara förbehållet gamla, riktigt dåliga TV-deckare, eller ännu hellre såpor av "Dallas"-snitt.

Extra frustrerande är vetskapen om att det i den här produktionen återfinns en hel del talang bakom kameran, talang som inte förmår göra någonting för eller mot den historia som tvunget ska berättas för att sedan kunna säljas till Tyskland och andra marknader som annekterades av Beck och Wallander i tidernas begynnelse. 

"Ah, Beck och Wallander", funderar jag drömskt, "där pratar vi verkshöjd!"

Detta efter att ha sett "Tyskungen".