Tysta leken 2011

Tre kvinnor, tre hemligheter, ett hus är upplägget i Görel Cronas regidebut där tre sådär olika kvinnor ärver ett stort hus på landet efter en kvinna de inte känner.

Vi känner igen typerna: den moderliga prästen (Carina Lidbom) i jeansskjorta, den stela läkaren (Maria Lundqvist) som gärna stirrar ut ångestfyllt genom fönstret, och inte minst den unga, gapiga festtjejen (Malin Arvidsson) som flirtar, super sig full och klär sig i färgglada strumpbyxor.

Självklart blir det konflikter och kulturkrockar när dessa ska samsas under ett tak och dela på sitt mystiskt fördelade arv. Inte blir det bättre av att den bittra hushållaren (Bengt Braskered, suverän i underskattade ”Sound of Noise”) är allt annat än samarbetsvillig. Släng in en finsk hunk, en rysk fotograf, en förvirrad Per Oscarsson och den typen av omotiverad fest där allt går åt helvete och du har svensk ångest i ett nötskal.

”Tysta leken” lider inte direkt av det problem många andra svenska, mycket sämre filmer faller på nämligen ett dåligt manus. Här finns en intressant historia, väl utmejslade karaktärer och ett spännande men tragiskt mysterium man rycks med i. Däremot märks det dessvärre att Crona, som är en utmärkt aktris, är lite oerfaren och ostadig bakom kameran. Stundtals är det övertydligt och teatraliskt, stundtals tungt och pretentiöst. Men likväl ofta klickar det till, mycket tack vare de övertygande skådespelarna.

Största problemet är dock dialogen, som inte är lika skämmig som i många andra svenska dramer, men det skär sig ändå i dialoger där frågor inte får svar (när någon ifrågasätter varför kvinnorna ärvt ett hus av någon de aldrig träffat tas det inte upp igen förrän långt senare) och folk pratar litegrann som i en Dramaten-pjäs. Det är inte direkt dåligt men det känns aldrig helt äkta.

Bland skådespelarna sticker Arvidsson (i sin första huvudroll) ut mest. Det är en ganska schablonartad bild av den energiska innerstadstjejen, men det finns en imponerande mängd energi och inlevelse som smittar av sig från bioduken. Lundqvist och Lidbom (i sin första filmroll sedan 1997!) är stabila aktriser de med, men samtliga körs över fullständigt av Oscarsson som med undantag för några fåtal repliker är ganska bortkastad i sin sista roll.

Samtliga skådespelare gör sitt bästa för att skaka liv i det ojämna dramat. Man vill gärna se hur det slutar men samtidigt är det svårt att bry sig om de ruggigt osympatiska och ofta ganska otrevliga karaktärerna. När dialogen dessutom är på en sådan kvisttorrt lågmäld nivå känns filmen mycket längre än vad den är. Ett fint försök men hade gynnats av mer genomarbetat manus och starkare regi.