Farbror Frank 2020

Filmens korta synopsis ger en god idé av vad det är vi ska se, och mycket riktigt, här finns få överraskningar. Handlingen berättas av tonåringen Beth (Sophia Lillis) som finner en själsfrände i pappans bror Frank (en fenomenal, mustaschprydd Paul Bettany), när denne hälsar på dem från sitt hem i New York. Känslan av utanförskap för dem samman och de pratar länge om allt mellan himmel och jord - nästan allt åtminstone för Frank är homosexuell och håller privatlivet hemligt för sin konservativa familj.

Han bor tillsammans med Wally (Peter Macdissi), en invandrare från Saudiarabien. Den lesbiska väninnan Charlotte (Britt Rentschler) spelar bådas flickvän inför deras respektive familjer när det behövs. Men världarna går inte att hålla isär längre när Beth också flyttar till New York för att plugga på NYU - samma universitet där farbrorn är professor. 

Filmens upplägg som ett familjedrama börjar riktigt fint. Storögda Lillis (tänk en ung Mia Farrow) är det perfekta valet för den unga och naiva men äventyrliga Beth, som drivs av ambitioner att skapa ett bättre liv. Hon har aldrig förstått pappans och farfaderns elaka pikar mot Frank, men lägger sig inte i heller - hennes uppgift i manuset är den beskrivande rösten som delar sina upplevelser av kontrasterna mellan studentlivet och den konservativa familjen i South Carolina år 1973.

Då dör nämligen farfadern och Frank och Beth måste resa hem till begravningen. De småpratar förutsägbart under bilresan om hur det är att vara gay respektive hur det är att växa upp. Men en annan bil följer efter dem och här tar manuset en dykning nedåt som det aldrig riktigt lyckas resa sig ifrån igen. Wallis, som berättat många gånger om hur farligt det är att vara gay i Saudiarabien, där hedern till skillnad mot den amerikanska kulturen spelar stor roll och man kan straffas med halshuggning, ter sig märkligt oförstående inför farorna med att vara öppet gay i södra USA. Han följer med ändå fastän Frank sagt nej.

Manuset borde ha klurat ut en bättre anledning för Wallis uppdykande, för nu blir det lite som att filmen in riktigt vet vilket ben den ska stå på... Den betar av en rad småroliga klichéer som samtalet med den välvilliga systern i stil med “jag måste få introducera er till min hårfrisör som är gay och så rolig,” “ja, för vi måste ju ha så mycket gemensamt.” Här finns också de gömda minnena av en tonårsromans som slutat illa och lämnat sår som aldrig läkts. På det stora hela presenteras inget nytt, och innehållet är inte på den nivå man skulle väntat sig av den Oscarsbelönade manusförfattaren Alan Ball (“American Beauty”) även om han även står för regi här och regissörsresumén är något kortare.

“Uncle Frank” är dock ett snyggt paketerat melodrama med en oerhört fin skådespelarprestation av Paul Bettany. Därför ger jag den tre poäng av fem, även om berättelsen glappar.