Under körsbärsträden 2015
Synopsis
Ett crepes-stånd drivs av en tystlåten man, vars bistra uppsyn väcker intresse och sympatier i omgivningen, bland annat hos en äldre kvinna som erbjuder sin hjälp. Motvilligt tackar han ja, och det visar sig att hennes recept på söt bönpasta får affärerna att blomstra i samma takt som deras vänskap fördjupas.
Medverkande
Info
Originaltitel
An
Biopremiär
30 oktober 2015
DVD-premiär
11 april 2016
Språk
Japanska
Land
Japan
Distributör
NonStop Entertainment
Åldersgräns
15 år
Längd
Bagatell av Kawase
Under körsbärsträden finns i det här fallet en papperstunn historia och en regissör med en benägenhet att fastna i sentimentalitet.
Filmer med mat i titeln brukar i regel vara utstuderade feel good-historier, men ”Under körsbärsträden”, som på originalspråket har titeln ”An”(Bönsås) och på den engelsktalande marknaden heter ”Sweet Red Bean Paste”, är en hyfsat melankolisk berättelse. Den mycket sparsamma handlingen kretsar kring ett litet pannkaksstånd som drivs av en sorgsen man i fyrtioårsåldern. Han får en dag påhälsning av en knasig men älskvärd tant som erbjuder sig att hjälpa till med pannkakslagningen mot mindre än minimilön. Att anställa henne visar sig vara ett genidrag, eftersom den gamla gumman tillreder en bönsås som får kunderna att flockas som hyenor med blodsockerfall – men när ett rykte sprids att hon i själva verket är patient på en institution för gamla spetälskedrabbade slås den färska idyllen brutalt i spillror.
Den japanska regissören Naomi Kawase utforskar gärna teman som ålderdom och minnets betydelse för identitetsskapandet i sina filmer, mest framgångsrikt med ”The Mourning Forest” som tog hem Grand Prix på Cannesfestivalen 2007. Hon har för övrigt besökt nämnda festival ett otal gånger, både i egenskap av jurymedlem och som tävlande. Västerländska biobesökare känner henne annars kanske främst genom hyllade ”Still the Water” (2014), som blev relativt omskriven i svensk dagspress och enligt många bedömare, regissören själv inkluderad, är Kawases stora mästerverk.
Sådana omdömen förtjänar inte ”Under körsbärsträden”, trots att det rör sig om en vacker och finstämd liten film med genomgående fina skådespelarinsatser. Kawases balanserar fingertoppskänsligt mellan poetiskt och snudd på dokumentärt berättande, och hon är rent mästerlig på att ge personregi åt de amatörskådespelare som hon ofta använder i sina filmer.
I ”Under körsbärsträden” har hon däremot inte vett att sätta punkt i tid. Efter omkring åttio minuter känner man mätt på Kawases röda bönsås. Hon har vid det laget förmedlat ett stycke historia i en småcharmig förpackning och pekat på friktionsytor i samtida japansk kultur – de låga födelsetalen, ungdomens historielösa hållning till den äldre generationen – utan att framstå som vare sig kladdigt känslosam eller predikande. Då övergår filmen övergår i en sorts utdragen och självupptagen, hejdlöst sentimental epilog som gör att den totala längden nästan spränger tvåtimmarsgränsen.
Om filmen hade varit en roman så hade man önskat den en strängare redaktör, ja, en rent ut sagt brutal redaktör beväpnad med en motorsåg. Kawase har helt enkelt för lite handling i sin berättelse och försöker så att säga koka sin bönsoppa på en spik. Givetvis kommer hon igen framöver. Men bönorna lämnar vi därhän, tycker jag.
| 28 oktober 2015 09:00 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (1)
Senaste filmen jag recenserade som en 5a var Captain America: Civil War, vilket bara visar att mästerverk kommer i alla former och storlekar. För Under Körsbärsträden är ett mästerverk, en film som hämtar styrka i det lilla. Jag hade aldrig sett en film av Naomi Kawase förut, men jag har sett andra japanska filmer. En av mina favoritfilmer är Norweigan Wood, en filmadaption av Haruki Murakamis bok. Det Norweigan Wood gjorde så bra var att vara en stor film i en liten förpackning, och med att små medel väcka starka känslor. Det är precis vad Under Körsbärsträden gör, fast ännu bättre.
Det första jag lade märke till i Under Körsbärsträden var avsaknaden av musik. Det är inte många toner i filmen, vilken gör den ännu mer avskalad och äkta. Kameraarbetet är fantastiskt vackert, och den japanska våren, med körsbärsblommor prunkande överallt, likväl som kocken Sentarôs lilla gatukök, känns underbart pittoreskt. Men snart visar det sig att allt inte är som det ser ut att vara, och att man inte ska döma människor utifrån första intrycket. Kawase lyckas visa det vackra och det fula med människan, att alla människor på ett eller annat sätt är fångade i sina liv, på grund av saker som hänt i det förflutna. Och det är inte alla som kan slå sig fria.
De tre huvudkaraktärernas historier berör, och i slutet sitter jag och gråter över att det är lika sorgligt som det är vackert. Miljöerna är så underbart typiskt japanska, och för någon som har varit i Japan kan man känna igen sigi att "ja, det är precis så det ser ut" eller "ja, precis så beter sig folk".
Under Körsbärsträden träffar som ett knytnävsslag i magen, och det är utan tvekan bland det bästa jag har sett på länge.
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu