Under the Tree 2017

Mansbebisen Atli (Steinþór Hróar Steinþórsson) har det inte lätt just nu. Flickvännen har precis kommit på honom med att runka till en sexfilm han gjorde med sitt ex och kastar ut honom, dessutom får han inte ha kontakt med sin älskade dotter Ása. Lösningen blir att flytta hem till mamma och pappa, men de har sina egna problem. Grannarna bredvid sluter inte klaga över hur ett träd stående på föräldrarnas tomt skuggar deras solaltan.

Det börjar med villaförortens passivt aggressiva ton men urartar snart i ett krig där varken hem, trädgård eller husdjur går säkra… Som om inte det vore nog bubblar sorgen och undran över vad som hände med Atlis försvunna storebror ständigt upp.

Jag får lite känslan att filmen vill att vi ska tycka synd om Atli, och att han ska vara den normala personen som fastnat i det här vansinnet. Det fungerar inte på mig personligen, det känns som om han oftast får vad han förtjänar. Men däremot är han väldigt trovärdig som karaktär: han är en mansbebis som inte kan läsa av sociala situationer, som blir aggressiv när han inte får som han vill men som även älskar sin dotter oerhört.

“Under the Tree” säljs som svart komedi, som lutar sig betydligt mer mot det svarta. Kanske är det en kulturskillnad, men jag uppfattar filmen snarare som ett lite tillskruvat drama. Grannfejden är märkligt trovärdig, trots att den blir allt mer bisarr, personlig och farlig. Filmen har också problem med att visa hur mycket tid som passerat, vilket gör det svårt att veta hur snabbt konflikten upptrappas. Den lämnar mig också med rent praktiska frågor som borde varit enkla att besvara i förbifarten: kan en förälder bara ta vårdnaden hur som helst? Och om två personer delar bostad, kan den ena bara ta den i besittning? Står bara den ena på kontraktet eller vad?

Skådespelarna är begåvade, men Edda Björgvinsdóttir som spelar Atlis mamma Inga gör den bästa rollprestationen jag har sett på mycket länge. På utsidan är hon den där griniga grannen vi alla haft vid något tillfälle; som stör sig på allt och lägger näsan i blöt hela tiden. Inga är oerhört osympatisk, hon attackerar grälsjukt även sin familj så fort hon får en chans, men hon är också någon som är precis på gränsen till ett sammanbrott. Någon som blivit helt golvad av och inte kan handskas med sorgen och ovissheten över om vad som hände Atlis bror. Björgvinsdóttir balanserar mästerligt mellan att vara vara subtil och dramatiskt, grälsjuk, sörjande och närmast sociopatisk: det är något väl värt att se.

“Under the Tree” är en märklig och fängslande film, där vardagens våndor filmas som en thriller som blir allt mer skruvad. Jag hade dock gärna sett det bli ännu lite mer bisarrt för att riktigt driva den i mål (och förtjäna epitetet svart komedi).