Under Toscanas sol 2003

Filmen fullkomligt dryper av scener som kan få vem som helst att lösa en enkel biljett till Italien. De pittoreska och soldränkta piazzor, där turister och ortsbefolkning flockas tillsammans kring glassbarer och marknadsstånd är ett exempel. Här flirtas det till både höger och vänster och de alldeles för attraktiva italienarna lämnar lika många krossade hjärtan bakom sig som det finns unga amerikanska kvinnor på besök i landet.

Inget talar för att Marcello (Raoul Bova) från pärlan Positano, som Frances stöter ihop med under en tripp till Rom, ska vara något undantag. Så hur gärna hon än skulle vilja avnjuta hemgjord Limoncello, strandpromenader och supersex i resten av sitt liv, talar oddsen minst sagt emot denna kärlekshistoria.

Det här är inte vad jag skulle kalla ett mästerverk. Skrattar gör jag ofta och gråter händer det med. Så långt uppfyller filmen kraven på vad ett bra romantiskt drama ska innehålla. Si och så är det dock med spänningen, det är inte direkt så att jag behöver sitta och oroa mig över hur det ska gå för Frances och övriga karaktärer. Redan innan filmen börjar kan jag ana var den kommer att sluta. För de som har överseende med detta så är det en klart sevärd film och mer därtill.

Det är dock ingen film att tjata med sig sina ”inte-så-mycket-för-kärleksfilm”-vänner till. Det råder total avsaknad av action, så när som på ögonblicket då den unga Pawel (Pawel Szadja) träffas av en flagga och faller (oskadd) till marken. Kanske kan även åskvädret, som välkomnar den nyinflyttade Frances till Cortona, räknas till det fåtal av lite mindre sockersöta partier (trots att inget allvarligare orsakas här heller).

Jag höjer ett ögonbryn för den genuina (eller…) gentlemannen ”signor Martini” (Vincent Riotta) som bistår Frances med både praktisk hjälp och goda råd under hennes första tid i Italien. Riktigt tråkigt att just han skulle vara gift tvåbarnsfar…