Underbara älskade 2006

Så här förhåller det sig. Det finns filmer som är lätta att såga alternativt hylla. Och som recensent är det mycket tacksamt att se sådana, då det är lätt att tycka något om dem. Sen finns det filmer där arbetsprocessen, som resulterar i en recension, flyter på mer eller mindre trögt.

Då jag första gången hörde talas om ”Underbara älskade” suckade jag lite uppgivet och tänkte att risken var överhängande för att det inte skulle bli särskilt lätt att få ihop en lagom lång text kring denna film. Främst beroende på att filmen ifråga har beskrivits som ”Ett hoppfullt relationsdrama om hur en far och son hittar tillbaka till livet”. Jag funderade länge och väl på om man kan tycka och därmed skriva så mycket om ett svenskt relationsdrama då dessa tenderar att inte innehålla så mycket mer än en del hetsiga gräl, en del upprörda människor som illustrerar sitt sinnestillstånd genom verbala och fysiska utbrott och slutligen en del oskylda naturliga kroppar. Efter att ha sett filmen konstaterade jag besviket att min föraning visade sig stämma, dock inte främst till följd av att filmen innehåller de nämnda delarna utan för att den berör ett ämne som är svårt att emotionellt värja sig mot: hanteringen av sorgen efter ett barn och syskon.

Efter att ha förlorat sin son och hustru i en bilolycka, tar Michael Nyqvists karaktär med sig sin andra son och flyttar tillfälligt ut till familjens sommarstuga, belägen på en skärgårdsö. Absorberad av sin förlust och oförmögen att se sin sons förtvivlan, är fadern på god väg att störta över livets kant.

När en film, roman eller någon annan kulturprodukt tar upp detta ämne känns det problematiskt och därmed svårt att formulera rationellt grundade meningar om den. I Brisingers films fall finns det två anledningar till detta. För det första då ”Underbara älskade” hör till den grupp av filmer, i vilka temat överskuggar själva filmen. Mer konkret uttryckt, i och med att innehållet är så känslomässigt berörande är det svårt att glädja sig åt eller kanske snarare njuta av alternativt kritisera filmmakarnas insatser. Det känns helt enkelt konstigt på ett felaktigt sätt att berömma det snygga filmfotot eller kritisera vissa malplacerade repliker i ett annars välskrivet manus när en förälders och ett syskons sorg berörs. För det andra då det faktiskt känns riktigt osmakligt att skriva saker som att Nyqvist är lysande och mycket övertygande som en sörjande far, att musiken är anpassad med stor omsorg och förmedlar känsloläget i filmens scener och att faderns och sonens sorgeprocess är skildrad på ett trovärdigt sätt. Inte för att något av detta inte stämmer utan för att utomstående personer inte har rätt att bedöma skildringen av någon annans sorg.  

Och dessa tankar för mig till frågan vad en sådan film egentligen kan sägas tillföra vårt samhälle. Ökar den vår förståelse för de människor vars familjemedlemmar dött? Knappast. Oavsett hur många sådana filmer vi väljer att se, kommer vi att stå lika handfallna varje gång som någon i vår omgivning drabbas. Eller är tanken med filmen att den skall påminna oss om de tragedier som dagligen inträffar i vårt land? Det låter lite långsökt då det räcker med att öppna en valfri dagstidning för att bli erinrad om dessa och dessutom tror jag att de flesta av oss inte vill tänka i sådana banor. En annan möjlighet är att ”Underbara älskade” gjorts med tanke på dem som förlorat någon nära. Men nja, det låter inte särskilt troligt. Då återstår endast alternativet att filmen har producerats med tanke på de människor som vill se filmer som får dem att lämna biografen sägandes saker som ”oerhört gripande” eller ”en riktigt stark prestation”. Och en sådan inställning är enbart ett hån mot alla dem som förlorat någon.

Brisinger har själv sagt att han gjort ”Underbara älskade” som en hyllning till livet. Mot detta har jag två invändningar. Dels skymtar Brisingers syfte endast otydligt förbi vid filmens slut, dels finns det andra lämpligare sätt på vilka detta budskap kan förmedlas.