Underground 1995

När Cannesjuryns ordförande Jeanne Moreau avslöjade att 1995 års guldpalm skulle tilldelas ”Underground” skrek den annars så reserverade publiken högt och gav stående ovationer i ett icke obetydligt antal minuter. Bara ett par månader tidigare hade Kusturica själv hotat med att aldrig gör film igen efter att under den olycksdrabbade och smått kaotiska inspelningen blivit anklagad för att göra serbisk propaganda. Men, precis som filmen, blev historien om ”Underground” en oförutsägbar sådan.

Man måste bara älska Emir Kusturica. Denna fantastiska regissör, född i Sarajevo, är en unik blandning av Wim Wenders, David Lynch, Jim Jarmusch och Lars Molin. Han gör ofta mustiga släktkrönikor där humorn ligger sked med det absurda och allvarliga. Hela tiden med ett musikaliskt leende samtidigt som hjärtat slår eftertänksamma och melankoliska slag. Redan 1985 överraskade han Cannes med sin ”When father was away on business” och vann festivalens finaste utmärkelse. När han tio år senare fick samma pris från utdelaren Sharon Stone var sammanhanget ett helt annat. Det forna Jugoslavien hade upplösts helt vilket resulterat i några av de värsta krigen och utrensningarna vi sett under hela 1900-talet. Att Kusturicas ”Underground” skildrade historien om det då upplösta landet var stort, politiskt och väldigt laddat. Han skapade sig många fiender då.

Så här i efterhand är det dock ganska oklart varför. För även om ”Underground” är djupt rotad i de politiska skeenden som det dåvarande Jugoslaven stod för, är det faktiskt i första hand en film om två vänner och deras öden och äventyr utmed historien. Att de råkar vara serber gör inte detta till någon propaganda. Vännerna i fråga är Peter ”Blacky” Popara (Lazar Ristovski) och Marko Dren (Miki Manojlović) som i filmens inledning ramlar omkring berusade på Belgrads gator innan de går hem till sig själva. Nästa morgon börjar nazisterna att bomba staden och filmens centrala handling sätts igång när vännerna flyr, gömmer sig och byter lojaliteter. Filmen är indelad i tre delar som börjar 1941 och slutar 1992. Under tiden hinner de mest absurda och tragiska händelser ske, bland annat gömmer ett flertal personer sig i en källare utan att veta att kriget är slut, därav filmens titel.

Kusturicas film är närmare tre timmar lång, men känns aldrig utdragen. Det är snarare så att den antagligen fungerat ännu bättre som miniserie, men samtidigt är de mästerliga bilderna och filmningen gjorda att ses på en stor duk, med högt ljud och ett kollektivt sus från publiken. Att kalla ”Underground” för melodram är inte helt fel, men Kusturica gör aldrig genren till överdriven, pompös eller ointressant. Han kramar i stället ut det mesta han kan och visar på det lilla i det stora, livet genom döden och humor genom allvar. 

Det är en mästerlig film med fantastiska skådespelareprestationer och en humanism som smittar likt herpes i Aya Napa. Överhuvudtaget är det här faktiskt en film som handlar om just människans förmåga eller oförmåga att vara human, att kunna sätta in sig själv i ett större perspektiv och hur vi kan reagera när vi sätts i avgörande situationer.

För att inte avslöja för mycket kring vad de som inte sett filmen har att vänta sig kan man i alla fall säga att det finns en sekvens med ett flertal djur i en sprängd stad som är helt fantastisk, en meta-sekvens där man spelar in en film om filmen och inte minst ett slut som är något av det starkaste jag sett i hela mitt liv. Den som inte gråter, antingen av glädje eller sorg, strax innan eftertexterna börjar, har ett väldigt hårt hjärta.

Det har i år gått 16 år sedan ”Underground” hade premiär. Den yngre generationen som var väldigt små under 1990-talet har glömt att det som i dag kallas för Balkan tidigare var en sammansatt stat i kris. Det förtar dock verkligen inte kraften i Kusturicas mästerverk. Hans skildrande av historiska händelseförlopp i kombination med hans egen filmkonst håller lika bra än och är en tidlös kommentar om människor. I krig eller inte. Onda eller goda. Ovan eller under jord.