Underwater 2020

Man bör nästan ge skaparna bakom ”Underwater”, inte minst regissören William Eubank, en klapp på axeln för imponerande om än naiv stolthet. Att göra det oändliga filmer redan gjort och kopiera den 39 år gamla klassikern ”Alien” med sådant självförtroende är inte alla som klarar. Om de har tillräckligt med eget krut för att ro det i hamn är en annan fråga.
 
Handlingen utspelas inte oväntat på havets botten där några forskare får fly för livet när deras laboratorium börjar ödeläggas. Men vad som verkar vara en jordbävning visar sig vara något mycket värre… Det är nästan som om man återvänt synopsisen från valfri ”Alien”-kopia och adderat lite Lovecraft, ”SOS Poseidon” och James Cameons ”Avgrunden”.
 
I Eubanks tredje film som regissör blir det mer än tydligt att hans bakgrund som fotograf gör honom till en vass visuell berättare men lyckas inte krama mycket originalitet ur storyn. Men stundtals gör det inte så mycket. Det är bra tempo där Marco Beltramis pulserande musik fint matchar den eggande klippningen. Speciellt många av själva undervattenscenerna är nästan svettigt intensiva och bjuder på några hyggliga skrämseleffekter.

Men tillsammans med en lövtunn historia så lär förklaringen av filmens monster inte falla många i smaken, samma gäller den onödiga epilogen. Dessutom presenteras en rad platta karaktärer som man inte fattar mycket intresse för. Skådespelarna är okej men även de minsta spåren till bakgrundshistorier får noll utdelning. Kristen Stewarts hjältinna är långt ifrån hennes bästa och Vincent Cassel ser mest ut att längta tillbaka till att lära Natalie Portman balett.
 
Men värst av allt – och det är ett stort minus – är T.J. Millers outhärdliga försök till komisk sidekick. Visserligen är rollen uselt skriven med varje replik ett dödfött, sarkastiskt skämt men Millers slöa, självbelåtna spel gör att vi längtar till att han ska bita i gräset. Det är en plågsam fattigmansvariant av Bill Paxton i ”Aliens” som bäst. Ibland är en film utan humor bättre än en som försöker för mycket.
 
I slutändan är det popcornskräck som duger för stunden men knappast lämnar något bestående intryck. Den utnyttjar miljöerna väl och levererar lite hyfsad spänning. Det är inte helt självklart vem som överlever men desto mer förutsägbart vem som dör först – kom igen, år 2020! Personligen föredrar jag nog några av de praktiska effekterna i valfri B-rysare från 1980-talet men smaken är som baken.