Universalteorin 2023

Året är 1962, och fysikstudenten Johannes Leinert (Jan Bülow) är tillsammans med sin handledare doktor Julius Strathen (Hanns Zischler, “München”) på väg från Tyskland till en kongress i Schweiz. Ämnet för kongressen är den för dem helt okände doktor Amiri som ska presentera en revolutionerande kvantfysikteori, en universalteori, som påstås belägga att det finns ett multiversum.

 

Föreläsningen handlar om samma ämne som Johannes själv kämpat med under två år i sin pågående dissertation. Pressen på den unge doktoranden är stor; misslyckas han med sin examen kommer hans välbärgade morföräldrar att sluta försörja honom och hans ensamstående mamma.

 

Väl i Schweiz kan inte doktor Amiri komma trots allt, vilket gör att en stor mängd kända fysiker befinner sig på en skidort utan något särskilt att göra. Däribland dem Strathens nemesis, doktor Henry Blumberg. Henry är, i kontrast till Johannes handledare Julius, betydligt mer positivt inställd till hans dissertation. När Johannes går på upptäcktsfärd stöter han på en kvinna (Olivia Ross, “The Old Guard”) som känns märkligt bekant. Känslan av déjà vu blir allt starkare då hon känner till saker om honom som han inte berättat för någon. Till slut får han reda på hennes namn: Karin.

 

Under tiden som Johannes försöker få tag i Karin igen börjar märkliga saker ske i omgivningen; onaturliga molnformationer kan ses över alptopparna, döda människor syns som levande igen, det dånar från bergen, man ser märkliga, tysta män är överallt och Karin försvinner. En mardrömslik jakt på sanningen påbörjas, där både Johannes och tittaren tvingas ifrågasätta vad som verkligen skett och vilken verklighet vi nu befinner oss i.

 

Fotot är krispigt svartvitt, ljussättningen skapar hög kontrast och är stundtals endast fragmentarisk då ljuset flackar eller åskan går. Tillsammans med den ständigt krypande och ödesmättade musikläggningen skapar det en nästan konstant känsla av långsamt upptrappande obehag. Alltsammans förhöjer känslan av overklighet och en annalkande katastrof, vilken också byggs upp stegvis under filmens gång.

 

Att ta sig an ett noir-grepp i modern tid brukar oftast inte falla alltför väl ut. Det känns för all del väldigt estetiskt tilltalande men ofta ganska påklistrat och icke-funktionellt för att passa dagens publik. Här är skådespeleriet inte bara en karbonkopia av 40-talsmanér utan visar en helt annan nerv och autenticitet, vilket är varför den här krångliga och surrealistiska berättelsen fungerar så bra som den gör.

 

När Johannes och Karin pratar med varandra växlar de också fram och tillbaka mellan franska och tyska, vilket även det adderar till upplevelsen av att det inte bara finns en värld, utan flera.

 

Den som älskar “Dark” och David Lynch har verkligen något att se fram emot i den här tyska noir-berättelsen, som tål att ses som både en och två gånger för att låta hjärnan bearbeta alla lager ytterligare.