Unstoppable 2010

Det här är en film om ett tåg. Hur ska man som recensent förhålla sig till de myriader av dåliga ordvitsar som omedelbar tränger fram bakom frontalloben och vill materialisera sig i skrift? Hur ska man handskas med dem? Ska man desperat försöka hålla dem tillbaka, ska man låta dem löpa fritt och hoppas att de på så sätt förtar sig själva?

Man vill inte skriva att manuset går som på räls, eller att handlingen trots tendenser aldrig riktigt spårar ur, att nästa hållplats för den här filmen är att bli nämn i samma andetag som den tjugofem år gamla Jon Voight-thrillern "Runaway Train" (en jämförelse som för övrigt inte gagnar "Unstoppable").

Inte heller vill man likna regissören, Tony Scott i det här fallet, vid en pensionsmässig men noggrann och ganska mysig konduktör. Inte krysta fram fåniga konstruktioner som går ut på att Denzel Washington på senare tid verkar ha löst en trygghetsbiljett i sin karriär.

Men det skulle ju gå att göra så. Det skulle vara straffbart, men det låter sig göras. Kanske ska man istället hålla sig till det väsentliga, bara kort redogöra för vad filmen går ut, på för att sedan fälla ett eller annat värdeomdöme om den? Jag gör nu så.

På grund av den mänskliga faktorn, här ytterst representerad av Ethan Suplee (den tjocke brodern i "My Name is Earl"), dundrar ett obemannat och åttahundra meter långt tåg fullastat med giftiga kemikalier fram genom Southern Pennsylvania. Det är upp till två andra - mer kompetenta - järnvägsarbetare, den stingslige rookien Will (Chris Pine) och den trygge men desillusionerade veteranen Frank (Denzel Washington), att stoppa detta tåg och förhindra en katastrof. Metoden går ut på att backa ikapp det med ett lok för att sedan, mot alla odds, bromsa ned hela konkarongen. Detta eftersom samtliga statliga åtgärder i ärendet misslyckas; det förarlösa tågets höga hastighet omöjliggör alla tänkbara alternativ, som att köra i fatt det med bil eller bemanna förarkupén genom en vajer från en helikopter (även om man inte direkt är ihärdig i de försöken). Här finns också en kritisk tidsaspekt då tåget måste stoppas innan det spårar ur i stadsmiljö med sin dödliga last.

Världen som denna bruksactionstänkare utspelar sig i har vi sett ungefär fjortonhundra gånger förut på film, film som kommer ifrån Hollywood. Det är en värld där Företaget, styrt av en vit, fet och osympatisk man, programmatiskt sätter den ekonomiska vinsten framför minsta tillstymmelse till medmänsklighet, och där Arbetaren per definition är både självuppoffrande och okammat sympatisk. Denzel Washington lär ha stött på större utmaningar i sin karriär, men han är Denzel Washington och kan därför gjuta liv i sin ganska stereotypa karaktär med sedvanlig, halvbusig charm. Rosario Dawson spelar en hederlig byråkrat som tack vare sin finställda moraliska kompass väljer att trotsa den elake VD:n och ta hjältarnas parti - i den här världen får också alla precis vad de förtjänar i slutet.

Det hela är med andra ord oerhört förutsägbart, men Tony Scott ("Top Gun", "True Romance", "Man on Fire") är tillräckligt skicklig och rutinerad i sitt hantverk för att hålla spänningen vid liv filmen igenom. Vi vet hur det kommer att sluta, men tjusas ändå av tempot, vi invänder mot de logiska tveksamheterna men går ändå ut från biografen utan att känna oss blåsta. Eller jag gör det, åtminstone.  Spännande, småtrevligt och fruktansvärt konventionellt, skulle bli kortbeskrivningen. Gillar man inte vare sig tåg eller Denzel Washington står dock inga förmildrande omständigheter att finna. Inte heller om man tycker om att bli överraskad.