Upp i det blå 2016

Att kalla honom en svensk Jim Henson må vara en för enkel (och kanske lite för smickrande) parallell att dra, men faktum är ju att den svenska dockmakarscenen inte är särskilt utbredd så Petter Lennstrand står förhållandevis ohotad på den. För oinvigda är Lennstrand skaparen bakom en rad tv-program, främst för de yngre. ”Höjdarna”, ”Janne och Mertzi” och ”För alla åldrar” är några av programmen han ligger bakom, men nog är det för sin karaktär Allram Eest – som förutom sin egen talkshow ”Allra mest tecknat” även synts i Melodifestivalen, Julkalendern och Allsång på Skansen – han är mest känd för. En folkkär status som hette duga med andra ord, och Lennstrands arbete med Allram gav honom bland annat Expressens barnbokspris "Heffaklumpen" 2009.

När Lennstrand nu tagit sig an ett långfilmsprojekt – något som Jim Hensons ”Mupparna”, som också började som tv-serie, gjorde framgångsrikt – var förhoppningarna höga. Som icke-animerad spelfilm men också med potential att sprudla med fantasirikedomen och de praktiska effekter som dockmakeriet utgör fanns möjligheten att skapa en frisk fläkt in i det svenska barnfilmslandskapet.

I ”Upp i det blå” får vi följa Pottan - en åtta år gammal tjej som ska iväg på läger under sommarlovet. Men när hennes allt annat än engagerade föräldrar råkar släppa av henne på fel plats hamnar hon på ett skrotupplag som drivs av några minst sagt besynnerliga karaktärer. Motvilligt tar de hand om Pottan som hjälper dem i deras dröm om att bygga en rymdraket.

Liksom de lustiga karaktärerna i filmen märks det att Lennstrand har haft högtflygande planer med sin första långfilm. De finns många idéer – vissa underhållande, andra mindre så  – som på något sätt bakats ihop till någon form av sammanhållen berättelse. De flesta scener skapar dock mer känslan av separata sketcher och får filmen att kännas osammanhängande och spretig. Det märks att Lennstrand har arbetat mest med tv-program och en mer sketchbaserad struktur – för sammansvetsningen av scenerna i ”Upp i det blå” känns oerhört tafatt. Kanske hade hans och manusförfattaren Martin Olczaks idéer fungerat bättre om man hade haft någon mer hantverksmässigt erfaren av att strukturera ihop allt för långfilmsformatet.

En känner också en viss besvikelse över att antalet dockfigurer, som de facto är Lennstrands trumfkort, är förhållandevis låg. Endast två av huvudkaraktärerna är av tygstoppad variant, vilket är något i underkant jämfört med exempelvis Hensons verk – eller till och med Lennstrands tidigare kreationer. Ett rikare karaktärsgalleri hade således varit att föredra – även om de som faktiskt dyker upp i filmen är ytterst charmfulla.

I de mänskliga rollerna ser vi bland annat Adam Lundgren (”Känn ingen sorg”) som den till en början motsträvige förrymda fången Dennis Kofot – som trots sitt skrämmande namn står bland filmens mer gynnsamma inslag. I huvudrollen som Pottan ser vi nykomlingen Mira Forsell som är oerhört gullig, men kanske inte direkt glänser i sin skådespelarinsats. Men som ofta med barnskådespelare får en försöka vara lite förbiseende. Lyckligtvis är hon mest våra ögon in i denna värld medan resten av karaktärerna fyller ut den.

På det stora hela märks det att ”Upp i det blå” hade potential att bli en varm, underhållande och äventyrsfylld film - men tyvärr dras den ner av lite väl tramsig humor, bristande narrativ och en uppenbart sparsmakad budget. För de yngre finns nog en del skratt att hämta, men om Petter Lennstrand bara lyckas hoppa ett snäpp högre finns förhoppningsvis ännu mer att hämta nästa gång.