Ur mörkret 2024

”Ur mörkret” rider på den nya våg av svensk skräckfilm som vi kunnat ta del av under senaste året med internationella Netflix-succéer som ”Konferensen”, Lisebergs-slashern ”Karusell” och hyllade ”Hanteringen av odöda”. Äntligen har svenska (och norska) filmbolag förstått charmen med genrefilm! Åtminstone nästan.

 

”Ur mörkret” är en lågbudgetproduktion finansierad av manusförfattarens bolag tillsammans med dedikerade kollegor. Denna begränsning tycks främst lyft filmen då det medfört intressanta val som att helt förlita sig på naturligt ljus, vilket gör att berättelsen genomsyras av en säreget skör ton som för tankarna till senaste säsongen av ”True Detective” och svenska folksagor.

 

Dagen innan pressvisningen lyssnade jag till ett samtal med Bahar Pars och Mats Strandberg om skräck, och svensk skräck som något fler borde våga satsa på. Författaren John Ajvide Lindqvist öppnade dörren för många med sin diskbänksskräck, vilken tilltalade en oväntat bred läsarskara och senare även cineaster med filmatiseringar som ”Låt den rätte komma in”. Liksom Mats Strandberg påpekar under samtalet skiljer sig ofta svensk skräck i det att den inte nödvändigtvis bygger på religiösa föreställningar om ont och gott, himmelen och djävulen, utan kan bottna i andra idévärldar som folktro. Eller som i ”Ur mörkret” på gruvrået.

 

Berättelsen följer parkarbetaren Angelica (Rakel Benér) som en morgon finner en tom bil i naturreservatet där hon jobbar. Bilen tillhör Maria, vars son tidigare försvunnit i samma område. Angelica sätter på eget bevåg ihop en sökkommitté med bland andra sitt ex och sin nya pojkvän, och tillsammans spenderar de en ovanligt lång vinternatt i den mytomspunna skogen.

 

Filmen är ett passionsprojekt, vilket skiner igenom bland annat i musiken där Erik Skodvin gett gruvorna en mäktig röst med en komposition av omättligt muller, skeva fiolstråkar och tjutande kastbyar. Också fotot med sin lekfulla ljussättning skapad av ficklampor, pannlampor, strålkastare och eldar är uppfinningsrik och tillför ett unikt skimmer. Det är en klar hyllning till ”Blair Witch” som liksom ”Ur mörkret” famlar runt i mörkret. Emellanåt famlar dock logiken också. Både fysiskt, som i var de befinner sig och varför, men likaså mytologin hade gynnats av ytterligare förtätning och förtydligande. Nu varvas äldre trästick med häxor på bål, djävular och svartkonstböcker med tveksam CGI och ruiner där moderna armeringsjärn syns i bild. Briljansen med ”Blair Witch” var enkelheten, något ” Ur mörkret” också hade tjänat på att eftersträva.

 

Nu ligger spänningen förvisso inte i mytologin bakom utan i hur karaktärerna möter det okända och varandra. Mötet med det okända fungerar också helt OK, dessvärre är triangeldramat mer svårsmälta där skådespelarna också upplevs högst obekväma. Men trots en del lathet i manuset med övertydliga vapenplaceringar och oförklarliga offer vurmar jag starkt för svensk skräck! För var annars ska vi få se kaffe på termos och blodiga midvinterblot.