Utan nåd 2017

Tyska Oscarsbidraget och Golden Globe-vinnaren ”Utan nåd” är berättelsen om Katja Sekerci, spelad av en fenomenal Diane Kruger, vars liv slås i spillror när hennes man Nuri (Numan Acar) och lille son Rocco (Rafael Santana) mördas av en bomb som exploderar mitt i stan. Bomben gick av precis utanför mannens arbetsplats, där hon själv befunnit sig bara en stund tidigare.

När Katja får frågan om hon sett något ovanligt minns hon att hon sa till en kvinna som lämnade sin cykel olåst utanför kontoret. Cykeln hade ett låda på pakethållaren, och det var den, visar det sig, som dolde bomben. Men vem var då kvinnan? Och vad var syftet med bomben?

Hon var precis lika tysk som jag, fräser Katja, när de börjar leta efter en utländsk kvinna, kanske med öststatsbakgrund. För första misstanken faller nämligen på mannens egen krets, eftersom han är kurd från Turkiet och har suttit i fängelse för drogförsäljning. Var han religiös? Politiskt aktiv kanske med terroristkopplingar? Eller sålde han fortfarande droger?

Men Katja hade rätt. Kvinnan visar sig vara en tysk neo-Nazi, Edda Möller (Hanna Hilsdorf) som tillsammans med sin man André (Ulrich Brandhoff) utfört dådet. Pappa Jürgen (Ulrich Tukur) hade varnat polisen när han hittade gödselmedel och bombingredienser i garaget som sonen använde, och snart sitter de alla öga mot öga tillsammans i rättegången, men - för att dömas måste det finnas nog med bevis.

 

Det är upptakten till det intensiva rättsdramat "Utan nåd", vars handling höll mig fängslad från början till slut. Filmen är en samtidskommentar om fördomar och paranoia, och ifrågasätter hur mycket skydd vi får av samhället egentligen, särskilt om vi tillhör en viss etnicitet versus en annan? 

”Utan nåd” är uppbyggd som de tyska kriminaldeckare vi ser på TV, fast i filmisk tappning på så sätt att den går steget längre, tänjer mer på gränserna och stannar upp för att utforska de olika händelsernas effekter mer uttömmande. Filmen når snabbt en intensitet som vida överstiger det "gamla vanliga", och den lyckas med paradoxen att kännas våldsam utan att visa något våld. I stället får vi själva föreställa oss vad som hänt med hjälp av återberättelser och karaktärernas reaktioner, och särskilt då Katjas.

 

Det är inte ofta så fåordiga närbilder kan förmedla så mycket känslor som vi ser i Katjas ansikte efter morden, och det är sällan en rättegångsscen har fått mig att må så illa som när effekterna av spikbomben sakligt läses upp, hur de många spikarna skadat pojkens kropp, hur hettan smält hans ögon, alltmedan vi följer hur Katja tar in allt det fasansfulla, bit för bit, om hur hennes lille, älskade son dött.

 

Ja, filmen är rå och iskallt våldsam, men den faller också i klichéfällan genom att göra mördarna till pappersfigurer som helt saknar djup och normal reaktionsförmåga. Världen är ond och orättvis sedd genom regissören Fatih Akins berättarögon. I slutändan är det en hämnarfilm, fast det är den vackra Kruger som tar lagen i egna händer i stället för Eastwood. Hur som helst, bara behållningen av att se hennes fina rollprestation, är mer än väl värt ett biobesök.