V för Vendetta 2005

I ett framtidens England möter vi en kall och hård diktatur. Den leds av en mycket bitter John Hurt som har förvandlat landet till ett fängelse, där folk inte får vistas på gatorna efter tolv, det finns bara en enda TV-kanal, och homosexuella, färgade och politiska aktivister döms till döden. I detta kontrollerade kaos möter vi Evey Hammond (Natalie Portman), som en kväll räddas från döden av en maskerad man i lång kappa, som kallar sig V (Hugo Weaving). Evey blir kort därefter vittne till ett terroristattentat mot den engelska diktaturen, signerat V. Dennes mål är att ta sin hämnd mot den diktatur som har förstört hans liv, och Evey blir V:s följeslagare i kampen mot en hel statsapparat.

”V for Vendetta” är baserad på en högt ansedd serieroman av Alan Moore. Som fullfjättrad nörd inom ämnet hade jag otroligt höga förväntningar på filmen. Jag måste faktiskt säga att jag är oerhört imponerad, och samtidigt lättad och positivt överraskad. Jag trodde inte det gick att fånga Alan Moores serieromaner på filmen, men denna film har både bevarat seriens själ och gett den ett hejdundrande liv på vita duken.

”V for Vendetta” är en uppvisning i vad en visuell orgasm kan innebära. Ljussättningen används på många skickliga sätt och Adrian Biddles foto går i detta som knäppta händer. Vi vet redan att Wachowski-bröderna kan leverera action, och koreografin vid slagsmålsscenerna i ”V for Vendetta” är inget undantag. Skådespeleriet är ingenting jag stör mig så mycket på heller. John Hurt har inte så mycket att göra i filmen, hans roll är återhållsam, men han ger filmen det som behövs. Stephen Rea, som jag inte sett på ett tag, gör en bra tolkning av detektiven Finch. Möjligen saknar jag lite den djupare karaktärsutveckling som fanns i serieromanen, som filmens spelrum inte ger möjlighet för. Till de bättre i denna ensemble finner vi först och främst Natalie Portman. Hon har här en enormt krävande roll, som genomgår förändring under filmens gång, och hon gör den med otrolig inlevelse och trovärdighet. Detsamma gäller för filmens stjärna, Hugo Weaving. Han spelar raffinerat. Att bära en mask en film igenom kan lätt bli en motgång, men Hugo Weaving bevisar att det går.

Många har undrat om filmen har någon slags Matrix-känsla över sig. Svaret är nej. Jag vet inte om det beror på grundmaterialet eller Wachowski-bröderna själva, hursomhelst är jag både lättad och överväldigad att detta inte luktar ”Matrix” det minsta. Där ”Matrix” ofta rörde sig i en slags lekfull serietidningsestetik och Bruce Lee-moves, är detta ersatt med en kall och grå råhet i ”V for Vendetta”; något som jag i alla fall uppskattar.

På ett annat plan har jag stor respekt för bröderna Wachowski som har modet att filma denna historia just i detta politiska virrvarr som sker runtomkring oss. Serieromanen är inte helt okontroversiell, och filmen tar faktiskt för det mesta ut samma svängar som serien, men i vissa avseenden skiljer sig de två tingen. Ett bra exempel är Eveys första scen. I filmen går Evey Hammond ut på stan för att hälsa på sin chef. I serien går hon ut för att prostituera sig. Många av valen förstår jag mig inte på då de förstör lite av helhetskänslan. Filmen hade kunnat vara en aning vassare, jag kan inte bortse från dessa ändringar från serieromanen, då jag vet hur detta hade kunnat bli en fempoängare. Vanliga biobesökare tror jag inte kommer att lägga samma vikt vid detta, men seriefansen kommer vilja riva sönder bioduken efter bland annat det nya slutet som lagts in i filmen. 

Trots det anser jag att ”V for Vendetta” är en mycket bra film, inte minst då den innehåller den finaste filmkyssen någonsin. Det är en ovanlig film, en sådan som bara kommer vart tionde år. Den kommer absolut inte passa alla, detta är någonting så ovanligt som en thriller i science fiction-miljö med "Röda Nejlikan"-vibbar. Men om du är som jag, passa på när filmen är här. Se den!