V/H/S 2012

Lågbudgetfilmare finner nya sätt att mjölka ur Found footage-genren som sporrades av "Paranormal Activity" genom att kombinera den med ett försök att återuppliva den gamla skräckantologin. Resultatet är svagt länkade, stundtals ruggiga historier som faller på skakig handkamera och poänglösa, ofta förutsägbara twistar.

Letar man efter en röd tråd och en huvudintrig i den här röran får man ta fram förstoringsglaset. Det inleds med en kort rysare om några pilska grabbar som plockar hem fel flicka från krogen för en liten hotellorgie. Vi klipper till en slags, (självfallet) nedsläckt och kuslig lagerlokal där några tjuvar letar efter ett VHS-band och börjar kolla igenom en drös, varav filmens andra berättelser om allt från en hemsökt smekmånad till tonårsslaktande mördare i skogen raddas upp.

Filmen största problem är utan tvekan den skakiga handkameran. Vi förstår tidigt att det handlar om upphittade, hemmafilmade videos i stil med "Blair Witch Project" och dess efterföljare men det skakar och hoppar så mycket att man undrar om fotograferna lider av någon okontrollerbar muskelsjukdom. Sjösjukan är inte långt borta och känsliga bör se sig varnade. Dessutom är det suggestiva i amatörfilmandet där man inte ser faran eller vet när/var den kommer (som funkade så väl i åtminstone första "Paranormal...") endast effektivt några fåtal gånger.

En annan punkt filmen faller på är själva berättelserna. De är gjorda av olika regissörer och det märks - vissa är både bättre och läskigare än andra. Vad de har gemensamt är dessa envisa twistar som i likhet med M. Night Shyamalans ökända filmer ska få publiken att reagera "jaha, det väntade jag mig inte". Tyvärr blir det inte mer än "jaha"-upplevelser och förklaringarna till de ibland fejkat övernaturliga situationerna tar udden av stämningen. Att man dessutom vägrar förklara flera detaljer i filmen (troligen i försök att bevara någon slags mystik) ökar bara irritationen.

Men. Det är stundtals riktigt läskigt. Ofta bygger man skickligt upp en obehaglig atmosfär och vissa ögonblick slår högt på skrämselmetern. Man utnyttjar potentialet i historiernas korta längder genom att varsamt presentera ledtrådar i mysterierna och vilseleda tittaren in i de okända territorier där de utspelar sig. Jag blir personligen riktigt rädd (och inte bara på hoppa-till-av-höga-ljudeffekter-nivå) och filmens popularitet (som redan lett till planer på en uppföljare) är förståelig.

Det är alltid uppskattat att utveckla skräckgenren genom att tänka i nya banor och som här kombinera subgenrer som Found footage och den gamla antologin. Men när det gäller den senare hopsamlingen av skräckberättelser så är man inte riktigt i närheten av styrkan i klassiker som "Från andra sidan graven" och "Creepshow". Det är läskigt javisst men inte så fyndig eller smart som den utger sig för att vara.