Våga minnas 2012

Dokumentärfotografen Ewa Cederstam våldtogs som ungdom i sin lägenhet för 25 år sedan. Efter att som vuxen skaffat man och barn tar hon nu steget att fördjupa sig i händelsen med hjälp av filmens forum. Hon är lycklig med sin familj men har ändå svårt för beröring och kan inte riktigt släppa händelsen. Genom intervjuer med närstående samt ett uppdaterat polisförhör försöker Ewa minnas och förstå hur upplevelsen påverkat henne och hennes liv.

Det är framför allt en modig film där vår regissör tillika huvudperson vågar överge allt vad fåfänga och integritet heter och helt utelämna sig och sitt öde framför kameran. Samma gäller hennes vänner och familj som trevande försöker hjälpa Ewa med hennes situation samtidigt som de kämpar med egna förtryckta känslor och sitt perspektiv.

Det finns inget moraliserande eller manipulerande med filmen (även om en del scener och repliker känns väl iscensatta). Vi slipper ett snyftande drama om en person i spillror - istället möter vi en glad och varm mamma och hustru som lever ett näst intill idylliskt familjeliv. Man gillar Ewa, hennes man och framför allt hennes bedårande son. Ewas problem är mer ett mörkt minne som skaver snarare än den förlamande skugga man ofta ser i mer dramatiska filmer.

Det är, förutom starkt och ofta gripande, en ytterst intressant film om ett offers tankar och känslor 25 år senare. Hur en våldtäkt påverkar och lever kvar i en människas liv och sinne. För oss som aldrig behövt uppleva det och därav aldrig kunnat förstå så ger denna film en något klarare bild av den surrealistiska mardröm och grova förnedring det innebär.

Att Ewa själv regisserat anar man dock lite väl ofta. Att dokumentärer innehåller från början uppgjorda scener är nästan en regel men här märks det med den låga budgeten. Trots fina ord och vackra bilder på stadsmiljöer och solnedgångar så går känslan av skolfilm och TV-produktion inte riktigt att skaka av sig. En absolut medryckande historia som hade förtjänat en starkare produktionsgrund.