Vägen till Betlehem 2006

Catherine Hardwicke har inte haft någon lätt uppgift under arbetet med ”Vägen till Betlehem”. För om hennes berättade historia om Jesus födelse hade enbart följt Bibelns evangelier, hade sekulariserade och icke-kristna personer anklagat denna film för att bara upprepa det som redan sagts, skrivits och visats så många gånger tidigare. Och om hon istället hade moderniserat denna berättelse, hade förmodligen hela världens ortodoxa katoliker rasat över det som i deras ögon skulle ses som en kränkning av Guds ord. 

Men Hardwicke har klarat sig ur detta trångmål på ett enkelt och intressant vis. Hon låter helt enkelt historien börja ett år innan det som lite felaktigt brukar benämnas som år noll. Och eftersom evangelierna inte fördjupar sig i hur livet tedde sig för de inblandade parterna under denna period fram till den tidpunkt då Maria och Josef reste från sin hemby Nasaret till Betlehem, har Hardwicke haft stor frihet att fylla ut de luckor som finns i bibeltexterna. Tack vare detta får vi i ”Vägen till Betlehem” bland annat se Maria bli bortgift med Josef mot sin vilja, två vise män som inte alls är pigga på att följa en stjärnas vandring utan måste övertalas av den tredje i sällskapet och slutligen intoleranta grannar och vänner i Marias och Josefs närhet som inte ser med blida ögon på Marias utomäktenskapliga graviditet.   

Detta skall dock inte tolkas som att Hardwicke kommer med någon egen version, för hon följer texten troget. Som alltid när filmer berör något särskilt område, finns det experter inom detta som genast observerar felaktigheter och känner sig tvingade till att kommentera detta. I Hardwickes films fall har teologikunniga personer uttalat sig bland annat om att de vise männen inte anlände till Betlehem på exakt det sätt som skildras. Men man måste vara bra bevandrad i detta ämne för att upptäcka misstagen och eftersom majoriteten av denna films åskådare förmodligen inte är det, spelar de eventuella felen ingen roll.

Det vore ett brott mot recensionsreglerna att inte nämna något om en eventuell jämförelse med Mel Gibsons ”The Passion of the Christ”, så därför gör jag det i de två kommande meningarna. Förutom att de båda filmerna baseras på de inledande böckerna i det nya testamentet finns det faktiskt inga likheter. Därför att ”Vägen till Betlehem” är en stillsam, trevlig och familjevänlig film. Däremot kan jag inte låta bli att fundera över hur det hade sett ut om Gibson hållit i filmkameran. Sannolikt hade han lyft fram de romerska soldaternas våldsamma behandling av lokalbefolkningen och morden på de barn om vilka menlösa barns dag skall påminna samt låtit filmens karaktärer talat arameiska och latin istället för engelska. Med tanke på att biopubliken inte brukar vara sugen på att se realistiska och extremt blodiga våldsfilmer strax innan jul, är det förmodligen tur att det var Hardwicke som regisserade. Personligen är jag mycket glad över valet (och bortvalet) av regissör.

Lite stämningsstörande är det dock att se skådespelare gestalta personer som levde för 2000 år sedan i Mellanöstern och samtidigt höra dem tala modern engelska. Men då ett sådant förehavande är mer regel än undantag i dagens filmvärld, försökte jag under visningen att inte fästa alltför stor vikt vid valet av konversationsspråk.     

Precis som i de två tidigare filmerna som Hardwicke har regisserat, innehåller ”Vägen till Betlehem” i princip bara duktiga skådespelare. Därför är det synd att Marias roll har gjorts så endimensionell och att Keisha Castle-Hughes, som gestaltar Maria, till största del fått i uppgift att strosa omkring med ett saktmodigt ansiktsuttryck.

Det kommer inte att förvåna mig om det vid premiären av denna film hörs upprörda stämmor från personer som inte anser att filmer med ett kristet motiv, inklusive änglar, uppenbarelser och profetior, hör hemma i 2000-talets okristna Sverige. Tja, alla får ju tycka vad de vill, men en liten påminnelse om varför vi egentligen firar jul vore i så fall på sin plats.