Vaiana 2 2024

Disneys polynesiska hjältinna Vaiana är tillbaka efter åtta års frånvaro på biodukarna.

 

Sedan hon och halvguden Maui sist återställde det kaos som Maui orsakat i havet, är livet på hemön Motonui fridfullt och behagligt. Men Vaianas behov av något mer i livet leder till att hon reser runt till de närmaste öarna och söker efter människor. Hon längtar efter andra individer som kan ytterligare berika hennes folk genom kunskaper och intryck. Men var hon än hamnar är det tomt, utan spår efter andra folkslag. Tills en dag då hon till slut finner resterna av en skål, med dekorationer tydligt skapade av människor. Skålens inskriptioner visar den mytomspunna ön Motofetū, som försvann för tusen år sedan.

 

För Vaianas folk var Motofetū ett nav varifrån de många olika folken från öarna i havet kunde finna varandra. Men den lynnige guden Nalo ogillade människornas resande och sänkte ön mitt i en förtrollad storm, där ingen människa kan nå den igen. Resultatet blev att folken blev isolerade, utan kontakt med varandra, utlämnade åt sina egna grupper i all evighet. Men utan kontakt med andra kommer varje folkslag till slut att dö ut, så nu är det upp till Vaiana att söka upp ön igen och återställa balansen i sin värld.

 

Ja, nog låter det här bekant ändå. Även om det här äventyret är annorlunda än det första så är stommen densamma: Vaiana är utvald att ta sig an ett stort problem som hotar hennes folks överlevnad, och det är upp till henne att ta sig an gudarna för att lyckas. Och visst känner man igen sig, för tuppen Heihei är tillbaka, liksom grisen Pua och givetvis den oberäknelige Maui.

 

Havet, gudarna och Polynesiens rika kulturarv finns också på plats, vilket gör allt både tryggt och förutsägbart. En känsla av att vi redan har sett den här historien smyger sig på, men eftersom det är väldigt snyggt förpackat i livlig animation och sprakande färger kan man med gott samvete strunta i bristen på utveckling i berättelsen.

 

Däremot hade en utveckling av karaktärerna varit mer behövlig. Vaiana må vara äldre nu, men hon känns ändå ungefär likadan som i slutet av den första filmen: driven, passionerad, snabbtänkt och en född ledare. En sårbarhet eller vilsenhet hade gett henne ett välbehövligt djup och gjort henne till en mer fullvärdig karaktär, istället för en strålande hjältinna utan tveksamheter eller fel.

 

Och vad gäller personlighet är det också något som hade behövts i birollerna. I nuläget har alla figurer varsitt personlighetsdrag som de upprepar i varje scen de medverkar i. Det känns repetitivt och halvhjärtat, och blir efter ett tag mer av en gimmick än en personlighet. Problemet hade lätt kunnat undvikas om man bara utvecklat dem en gnutta, och låtit dem ha mer i sig än varsin enda kunskap eller förmåga.

 

Känslan av sparlåga fortsätter musikaliskt, tyvärr, för även sångerna saknar viss gnista. Låtarna känns som typiska utfyllnadsspår som ramar in ett par hits på en skiva, men inte mycket mer. Normalt sett brukar i alla fall en låt i en ny Disneyfilm klistra sig fast i hjärnan, men här är musiken som bortblåst när eftertexterna slutat rulla.

 

Lyckligtvis är det den explosiva och charmiga animationen som lyfter den här medelmåttiga musik- och karaktärsbåten ovan vågorna. Med underbar detaljrikedom och flödande havsmagi kommer Vaianas äventyr till liv på duken, och de småplatta karaktärerna fyller trots allt sina funktioner väl.

 

Budskapet är, som alltid i Disneyfilmer, viktigt, och här handlar det om flera olika saker. Dels några klassiker, som att våga finna sin egen väg, att öppna sitt sinne för nya intryck, och att lita på sina närståendes kärlek nog för att låta dem gå dit de behöver. Men vi får också lära oss att det är viktigt att inte bara våga välkomna det okända, utan att aktivt söka oss till människor utanför vår egen, trygga cirkel för att vidga våra vyer och berika våra samhällen.

 

Och det känns som en välförpackad men diskret signal till nutiden, att den stigande främlingsfientligheten i vår värld inte är rätt väg att gå.