Valhalla Rising 2010

Nicolas Winding Refns förra film "Bronson" från 2008 handlar om en av världens mest våldsamma och svårhållna brottslingar. I scen efter scen berättas på vilka sätt den ökände Michael Peterson, aka Charles Bronson, bestialiskt slog sönder allt och alla han inte tyckte om. Egentligen spelade det ingen roll vem han slog sönder, huvudsaken var för honom att han blev uppmärksammad för det. Det är en oerhört våldsam film som inte direkt ifrågasätter någonting utan helt upp och ner istället visar en psykopats liv och leverne, men på något sätt fungerar det. Historien om en verklig person tillåter att spegla hans sjuka handlingar, hur bisarra och våldsamma de än må vara, det blir till en typ av poesi. I "Valhalla Rising" återvänder Winding till porträtterandet av en persons, eller snarare ett helt folks, våldsamma beteenden. Felet är bara att den här gången finns ingen legitimitet.

Enöga (Mads Mikkelsen) är som ett monster uppstiget ur underjorden. Han är varken människa eller djur utan ett stumt mellanting vars mening för existens endast verkar vara för gudarna känt. Han hålls fången av en hövding som använder honom som kamphund, en mycket lyckad sådan. Vad som driver Enöga är väldigt ovisst men en dag tar han sig loss från sin herre och efter att ha slaktat i stort sätt hela följet ger han sig av utan rimligt mål men med en frihet han sällan skådat.

Efter ett tag springer han in i en grupp konverterade kristna och tillsammans med dem ger han sig av på en resa mot det heliga landet. Något går dock snett och efter en seglats i total dimma under odefinierbar tid hamnar de i ett land som visar sig vara allt annat än heligt.

"Valhalla Rising" är fylld av grafiskt våld och svårtydd kvasipoetisk dramaturgi. Under filmens början går det mesta av handlingen ut på att visa hur överlägset kraftfull Enöga är gentemot sina motståndare. Skallar krossas, nackar knäcks och ben bryts, allt i en ganska stilfull scenografi med grått landskap och starka kroppar i rörelse. Jag hade dock hoppats på att den fortsatt så. Filmen tar istället vändningen till en obegriplig story där den inledande karaktärsbeskrivningen egentligen inte bidrar med någonting alls. Under resten av filmen gör Enöga inte mycket mer än att posera till höger eller vänster i bild med en pose värdig en halvgud medan man ska gissa vad det egentligen är frågan om. De kristna följeslagarna blir de som ska ta historien vidare med sina tvivel och rädsla blandat med dumhet kring var de är, hur de ska göra för att ta sig därifrån och hur de ska förhålla sig till denna mystiska varelse. Jag önskar jag kunde förklara mer men jag kan inte. "Valhalla Rising" lyckas helt enkelt inte förmedla. Winding Refn går vilse i sin egen dramaturgi och slutresultatet känns överarbetat och intetsägande.

Som sagt håller filmen en liten bit på vägen men kraschar i landningen. Fotot är stundtals vackert, speciellt under de inledande slagsmålscenerna, och färgerna är passande obehagligt bleka men det räcker inte. Den är inte en total kalkon då den har något i stilen som ändå hänger sig kvar, men det är svårgreppat och försvinner tyvärr alltför fort. Varför man inte gav Mikkelsen en röst är för mig helt ofattbart, det hade behövts någon som kunde berätta för mig vad det var jag egentligen såg.