Välkommen Mrs. Doubtfire 1993

Det var tidigt 1990-tal. Robin Williams var så stor filmstjärna som någon kan bli. En briljant komiker, en Oscarsnominerad skådespelare och ett affischnamn lika populärt som vuxna som barn. När trailern till en komedi där han klär sig i kvinnokläder släpptes var vi alla lyriska. Det spelade ingen roll att det redan gjorts i ”I hetaste laget” och ”Tootsie” – detta var Robin vi snackade om, mannen med tusen röster och ansikten.

Inte gjorde det saken värre att han slagit sina påsar ihop med Chris Columbus, regissören nysprungen ur framgång med de två första ”Ensam hemma”-filmerna. Här skulle det skapas kul, hejdlös familjeunderhållning på högsta nivå. Robin Williams som barnskötare utklädd till gammal tant är ju ett koncept som låter fantastiskt kul redan på papper. Och man klarade lyckligtvis nog att leva upp till förväntningarna.

Det är en perfekt, skräddarsydd roll för Williams. Han är rakt igenom trovärdig som den kärleksfulla pappan tillika misslyckade maken Daniel vars höga moral och barnsliga beteende inte kan rädda honom när hustrun (Sally Field) får nog och vill ta ut skilsmässa. Bara i en amerikansk komedi kommer han då på tanken att klä ut sig till kvinna när hustrun söker en barnpassare åt deras tre ungar.

Då den Oscarsbelönade makupen är förstklassig så köper man faktiskt hela upplägget och med ett smart manus samt vackert budskap så undviker man alltför plumpa slapstick- och bröstskämt som senare filmer i genren (”Big Mommas hus”, ”Jack & Jill”) trampat i. Man varvar galant tokiga situationer med lågmälda och förvånansvärt gripande dramatiska scener. Karaktärerna är sympatiska, även hustrun och hennes nya flirt (Pierce Brosnan) även om man samtidigt förstår Daniels briserande svartsjuka och utfallen som görs i Mrs. Doubtfires uppenbarelse.

Men detta är, trots bra manus och fina birollsinnehavare, Williams show. Han är hysterisk rolig som titelpersonen med sin brittiska dialekt och falsettröst. Vare sig han kämpar med väskryckare eller droppande tårtgrädde (ett för övrigt lysande, improviserat ögonblick) så lyser hans personlighet upp filmen. ”Välkommen Mrs. Doubtfire” är den typen av 90-talskomedi som vi fullkomligt älskade när den kom och håller än idag.

Visserligen kan känsliga se den som väl sockersöt, överdriven eller fånig. De tre barnen i filmen är måhända inga djupodlade karaktärer och stundtals påfrestande. Och visst, en komedi om en man som i kvinnokläder dansar runt med en sopkvast till Aerosmith eller kastar plommon i huvudet på James Bond är kanske inget man håller vid sidan om ”Citizen Kane”. Men varför klaga? Det är en av vår tids största och mest begåvade skådespelare och komiker som gör det han gjorde bäst och resultatet är ljuvlig underhållning som tål gott om omtittar.