Välkommen till familjen 2005

Det är jultider och hela tjocka släkten invaderar familjen Stones väldekorerade småstadsvilla. Äldsta sonen Everett är mer spänd än vanligt inför den stundande högtiden, han ska nämligen för första gången presentera sin New York-flickvän Meredith för familjen, och planerar även att fria till henne under helgens gång. Något som visar sig lättare sagt än gjort, då mamma Sybil och alla femtielva syskom gör sitt bästa för att en gång för alla visa att ”släkten är värst”.

Så här års brukar diverse julfilmer inta biograferna, ofta av varierande kvalitet, humornivå och gullighetsfaktor men alltid med ungefär samma budskap och slutscener – julhögtiden samlar alla de inblandade, som glömmer gammalt gnabb och förenas i en glädjerik dans runt granen, eller nåt i den stilen. Och oftast är jag barnsligt tokig i dem, och kan till och med enklare se mellan fingrarna på diverse misstag än i andra filmer, för julen är ju förlåtelsens tid, right?

Självklart såg jag därför emot ”Välkommen till familjen”, som förutom att ha den goda smaken att från början befinna sig i en sådan härlig filmgenre, även visar upp en imponerande rollista med speciellt flera duktiga kvinnliga skådespelare från olika generationer. Diane Keaton, Sarah Jessica Parker, Claire Danes och Rachel McAdams i en julkomedi – kan det gå fel? Men jo, återigen råkade jag ut för nåt man – speciellt som filmskribent – bör undvika, att gå in i en biograf med för höga förhoppningar. 

Största problemet? Man vill gärna framställa familjen Stone som öppensinnad och fördomsfri. Det illustreras bland annat genom att ena sonen både är döv, homosexuell och har en svart pojkvän (vilket gör att mamma Sybil känner sig tvungen att med jämna mellanrum informera honom om att hon älskar honom lite extra mycket). Därför borde Meredith i deras ögon vara en fullkomligt avskyvärd varelse, om inte rentav djävulen i mänsklig gestalt, när de gör allt för att övertala sin son att inte göra något korkat som att fria till henne. Det känns konstigt, för Sarah Jessica Parker gestaltar Meredith som en artig, om än något stel och nervös kvinna vars enda egenskap som kan verka irriterande är hennes harklingstics. Den ”varma och kärleksfulla” familjen blir istället till ett hatobjekt, tveklöst utan att det varit filmskaparnas mening. Titeln till trots, är det här en familj som jag som tittare inte känner mig välkommen till.

Samtidigt vet filmen inte riktigt vilket ben den ska stå på. Någon gång mitt i filmen, när vi lidit med Meredith tillräckligt mycket, dyker hennes syster upp och ställer till det, då – hör och häpna – Everett visar sig vara intresserad av henne istället! Alltså: pinsamma situationer (som kunde vara kul men blir alltså även riktigt pinsamma att se på), kärleksdrama (som utvecklar sig i riktningar som verkar alltför otroliga för en film som ändå ska vara en julfilm, dvs gullig och snäll, om så bara innerst inne), billiga skämt av typen titta-hon-ramlade-och-slog-sig, ah så festligt (ja, om man är 5 år gammal), och om detta inte var nog för att förstöra nåt som skulle kunna liknas vid julstämning, så får vi emellanåt antydningar om att mamma Sybil är cancersjuk (vilket bland annat visas i en ganska osmaklig nakenscen).

Med andra ord – jag vet inte vart jag ska börja. Det här är en dålig film, och som julkomedi skulle jag vilja kalla den för rent katastrofal, med alltför mycket genrehopp och desto mindre julkänsla. Slutscenen lämnar en bitter eftersmak, som inte exakt får mig att längta efter den 24:e december. Och det är synd på så bra skådisar och all den potential som gått förlorad.