Van Helsing 2004

”Mumien”-filmerna var småtrevliga matinéäventyr med glimten i ögat. ”Van Helsing” har inte en glimt i hela kroppen. Därmed inte sagt att den är mörk, det är bara svårt att se vad som händer ibland. Stephen Sommers har skrivit, producerat och regisserat och det känns som om han fått för fria tyglar. Någon borde sagt nej.

Nej, det är ingen bra idé att blanda diverse löst folk från litterära förlagor. Har du inte sett ”The League Of Extraordinary Gentlemen”?

Nej, Kate Beckinsale trivs inte bland vampyrer och varulvar. Har du inte sett ”Underworld”?

Nej, slutet är varken spirituellt eller upplyftande. Har du inte sett ”Return Of The Jedi”?

Van Helsing är vampyrjägaren som blir besatt av hämnd när Dracula biter hans fru och han tvingas döda henne. Vanligtvis. I filmen är han en armborstförsedd Vatikanagent som reser runt i världen och dödar monster (Dr. Jekyll & Mr. Hyde bland annat). Övriga förändringar är att han blivit betydligt yngre, fått minnesförlust och börjat shoppa på samma skrotupplag som Snake Plissken. Han har även begåvats med en sidekick som heter Carl och som påminner inte så lite om Q från Bond-filmerna. Tillsammans reser de till Transsylvanien där Beckinsale ansluter. Kampen mot mörkrets krafter kan börja!

Inte heller Dracula står att känna igen. I ”Van Helsing” har han sålt sin själ till Djävulen i utbyte mot evigt liv och vingar. Han har väldigt mycket sex och fyller källaren med barn som ser ut som fladdermöss. Tydligen har karln någon form av fertilitetsproblem eftersom han behöver Victor Frankensteins gamla maskin för att få liv i kidsen. Tillsammans med dem ska han sedan ta över världen. ”Van Helsing” är, som ni förstår, en film med svåra dramaturgiska problem. Det spelar ingen betydelse? Nej, det kanske det inte gör. Går man och ser ”Van Helsing” gör man det för vad MPAA valt att kalla ”nonstop creature action violence”. Problemet är att eftersom filmen är designad för att tilltala så många amerikaner som möjligt är den kliniskt befriad från blod och sex, vilket är oförlåtligt när man gör en film om vampyrer. Vampyrerna är ju, som min kollega Andreas brukar säga, monstrens rockstjärnor. Här studsar de runt och dreglar som en annan varulv.

”Van Helsing” är ett sånt där actionäventyr med halvhyfsade CGI-effekter som lämpar sig utmärkt som Happy Meal men som i övrigt inte gör en människa över ensiffrigt glad. Och vi älskar ju Hugh Jackman som Wolverine men här är han nästan Keanu Reeves-dålig i titelrollen. ”Van Helsing” är blodlös, tandlös och helt meningslös.

ONÖDIGT VETANDE Planerades först att bli en uppföljare till "Dracula" från 1992 och Anthony Hopkins skulle spela huvudrollen igen. Men när projektet flyttades framåt ändrades stora delar av historien.