Vantage Point 2008

”Vantage Point” marknadsförs kaxigt i TV med taglinen ”Om du tror du sett allt”. Jag antar att fullängdstrailern har en mer rättvis beskrivning, ”Om du tror du sett allt, se det igen, och igen, och åter igen – Vantage Point.”

Filmen utspelar sig en solig sommardag i spanska Salamanca, där den amerikanske presidenten (William Hurt) ska inviga ett internationellt anti-terroristmöte på det stora torget då han plötsligt blir skjuten varpå två bomber detonerar. För att liva upp denna 9/11-soppa lite, kryddar man det hela med det gamla ”Rashomon”-tricket, dvs. samma historia upprepas ur flera olika perspektiv, genom olika personers ögon. Först följer vi en TV-producent (Sigourney Weaver) som ropar ut order från sin lastbilsvagn, klockan rullas tillbaka 23 minuter (vad är det med platta filmer och nummer 23?) och historien upprepas igen, och igen, och åter igen. Vi får följa Secret Service-veteranen Thomas Barnes (Dennis Quaid), hans kollega (Matthew ”Jack i Lost” Fox), en dumsnäll amerikan med videokamera (Forest Whitaker), presidenten, ett gäng skurkar och en polis.

Men voffor gör de på detta viset?, skulle rumpnissarna undra, och jag sällar mig till deras led. En anledning hade varit för att samla och ifrågasätta olika personers olika sanningar i en krissituation, likt ”Rashomon”, men i ”Vantage Points” fall är det ett tröttsamt sätt att upprepa, vända och vrida på en och samma jakt på ett terroristgäng i väntan på den grandiosa hypergenomtänkta avslutningen som aldrig vill infinna sig. Filmen har en dimension, vilket i sig är  en rip-off. Det hela kan liknas vid det The Knife-album jag lånade av en polare med anvisning att lyssna flera gånger för att kunna uppskatta musiken. I hur många olika anläggningar, sinnesstämningar, och positioner man än lyssnar på ett dåligt The Knife-album, så förblir det just ett dåligt The Knife-album. ”Vantage Point” är ett dåligt The Knife-album, berättandet är en frustrerande gimmick, ett självändamål.

Så länge vi får följa Agent Barnes funkar det, illusionen av att filmen är på väg någonstans, att en beslutsam god amerikan kan stå emot all ondska och skipa rättvisa, bibehålls tack vare Quaids råa intensitet som närmast har en släkting i hockeybusen Danny Heatley. Känslan är ett sämre avsnitt av ”24” korsat med ”Bourne”.

Med tanke på rollistan hade jag nog svalt hela storyn med hull och hår om man som i ”Bobby” (en annan film om ett presidentmord ur olika perspektiv) satsat på att skänka lite värdigt liv åt de duktiga skådisarna. Här får vi istället se överkvalificerade Forest Whitaker kämpa med att förbli dumsnäll, talangfulle Saïd Taghmaoui och Aylelet Zurer (”München”) spelar superskurkar som omgivna av mystiskt exotisk musik skildras på samma mångfacetterade sätt som nazister och arabskurkar porträtterades i de gamla matinérullarna från förr. Lägg till det krocktäta biljakter utan en enda utlöst krockkudde så har du ”Vantage Point” i ett nötskal.

Om ni nu nödvändigtvis vill se en actionthriller med presidenten i fara, hyr Clintanrullen ”I skottlinjen” istället, det gäller även er som gillar The Knife.