Vår tids musik 2004

Jean-Luc Godard är en av filmhistoriens mest inflytelserika regissörer. Tillsammans med François Truffaut och Claude Chabrol skapade han under de politiska och kulturella strömningarna på 60-talet den filmgenre som kom att kallas franska nya vågen. Med filmer som "Det sista Andetaget", "En rövarhistoria" och "Tokstollen" kom Godard att bli en enorm inspirationskälla, och är det än idag. Inte minst för svenska regissörer som Jan Troell och Bo Widerberg. Men Godard är seglivad - år 2003 regisserade han "Leve Kärleken" och nu är han alltså tillbaka med "Vår tids musik". En poetisk skildring av olika krafter som påverkar oss människor och våra handlingar.

Det ska sägas att det är väldigt svårt att recensera en film som man inte riktigt förstår. Vad vill egentligen Jean-Luc Godard säga med denna konstnärliga film, förutom att han är emot krig? Välformulerade klokheter haglar tätt, och det blir omöjligt att ta åt sig ens en tiondel. Filosofiska tankar bollas fram och tillbaka, och berör ofta budskapet om poesins essens - "Ett folk utan poesi är ett besegrat folk". Men frågan är om några svar egentligen ges?

Den lilla handling som finns, i ordets vanliga bemärkelse, utgår från en litteraturkonferens i Sarajevo. Men ena sekunden befinner vi oss i kriget i Bosnien, och andra sekunden någonstans i mellanöstern för att följa konflikten mellan Israel och Palestina. Men eftersom det inte räcker måste vi också ta del av Amerikas behandling av indianerna, samt följa två olika kvinnor och deras färd mot mörkret respektive ljuset. Hängde ni med? Jag gjorde det inte.

Filmen är likt Dante Alighieris "Den gudomliga komedin" indelad i tre delar: helvetet, skärselden och himmelriket. För att förmedla sina budskap använder sig Godard väldigt tydligt av tre olika verktyg: film, text och bild. Bilden är främst representerad i den inledande delen som endast består av snabba klipp från historiens olika krig och katastrofer. Därefter träder vi in i skärselden och får stöta på olika karaktärer som för samtal med varandra. Den avslutande delen i himmelriket känns som en befrielse - där är allting tyst och lugnt - och reflektion blir för första gången möjligt. Många gånger i dessa tre delar är det vackert bildspel - komposition, färg och intressanta ansikten och miljöer väcker nyfikenhet.

Filmen kan tolkas på många olika sätt. Låt er därför inte härledas för mycket av betyget i denna recension. Själv skulle jag vilja gå och se filmen ytterligare en gång för att försöka igen - det finns ju så tydliga tankar bakom varje bild.

Men trots dessa tankar är frågan: vill Godard överhuvudtaget sända ett meddelande från en avsändare till en mottagare, är filmen ens avsedd att tittas på? Idén med att göra en film eller skriva en bok måste ju vara kommunikation. Jean-Luc Godards tidiga verk kan inte nog poängteras och älskas, men med så många störningar i kommunikationsprocessen skulle "Vår tids musik" lika gärna kunnat stanna i byrålådan.