Varannan vecka 2006

För många kockar gör sämre soppa heter det ju, och här serveras en riktig fusion av smaker som alla lockar samma sinne, skrattet. Måns Herngrens och Hannes Holms filmer är vi alla bekanta med, främst kanske ”Adam och Eva” och ”Klassfesten” som båda var framgångsrika när de kom. Denna gång får de sällskap vid soppkitteln av Måns ökända bror Dan Bäck… förlåt, Felix Herngren, och Hans Ingemansson. Inte nog med att de alla skrivit manus tillsammans, denna gång har de också regisserat hela kalaset och för ovanlighetens skull så står Måns också framför kameran.

Inledningen i filmen är kanske något av de roligaste vi kommer att få se under 2006, och tänk då att det knappt gått två veckor på det nya året. En helt sanslös version av Kronfågels hjärndöda reklamslinga ”Kyckling på fredag” men med en ny vinkel om den ensamstående pappan som varannan vecka har barnen och den andra veckan lever underbart singelliv med kyckling till middag. Flera mycket roliga liknande reklaminslag sprängs in utmed historien även om de till slut tar udden av överraskningsmomentet.

Själva historien då? Jo, bröderna Herngren spelar mycket riktigt två bröder som båda finner sig vid livets vägskäl. Jens (Måns H) fru har precis fått reda på att han har haft en kvinnlig vän i ett år och slänger ut honom, men hon lugnar sig rätt snabbt efter att själv börjat fundera kring sitt liv. Hans bror Pontus (Felix H) är en reklamsnubbe som matchar den något sjuka idén om Kronfågel med ett lika okonventionellt förhållande till sitt ex Maria (Anja Lundqvist) som har delad vårdnad om deras gemensamma dotter. Om det inte skulle vara nog så funderar Maria och Pontus på ett barn tillsammans, fast inte som ett par. Kärnfamiljen har aldrig varit längre bort. Lägg därtill Johanna (Cecilia Frode) som är vän med båda bröderna och har känslor som hon inte vågar erkänna.

I stort sett känner man igen sig ifrån Herngren och Holms tidigare filmer. Det finns humor, glädje och mänsklighet i en aptitlig blandning. Tyvärr tappar filmen också precis som tidigare tempo i slutet, det är som att team Herngren/Holm aldrig riktigt vet hur de ska sluta. Men i ”Varannan vecka” klarar de sig bättre än på länge. Porträttet av alla barn som flyger fram och tillbaka mellan alla föräldrar känns stundtals på gränsen till osmaklig, men samtidigt ligger inte fokus på dem heller.

”Matrix”-sekvensen kan bara vara gjord med folk som har ordentlig koll, och skådespeleriet funkar bra. Framför allt underbara Cecilia Frode får skina i en för henne lite mer allvarlig roll, rätt långt ifrån hennes clown-ängel. Måns Herngren är minst lika bra som brorsan och i vissa stunder förstår vi alla varför Kajsa hoppar så lätt över ribban.

Så svensk film 2006 öppnar starkt med ”Min frus förste älskare” och nu också ”Varannan vecka”. Båda är komedier som kommer att locka många svenskar till biograferna. ”Varannan vecka” känns kanske ändå mer självklar för trots att det är långt ifrån en fullträff så är det helt klart något av det roligaste som gjorts i Sverige på flera år. Gott så.