Varg 2008

Hollywood goes Sweden. Ja kanske lite överdrivet men när fler och fler svenska Hollywood-veteraner återvänder till Sverige och svensk film är det svårt att tro annat... och kanske hoppas annat. Stellan Skarsgård, Izabella Scorupco och nu Peter Stormare. För de två sistnämnda verkar knepet ha stavats Norrland och vad man än tycker om resultatet är det faktiskt en perfekt plats både ur historiesynpunkt såväl som visuellt. Norrland är helt enkelt the shit.

Nu är det alltså dags för ”Varg” och som titeln antyder handlar det om vargen. I det här fallet en berättelse sprungen ur författarinnan Kerstin Ekmans roman ”Skraplotter”. Och i filmen gör man idyll av den fjällpräglade vildmarken. Vilda forsar, vidsträckta granskogar och vit snö blir en symbol för frihet och en helgd åt urgamla traditioner. Traditioner som endast ett fåtal av oss lever efter idag.

Klemens (Peter Stormare) är en ensamvarg i ordets rätta bemärkelse. Han bor i en kåta ute i skogen och tillsammans med sin brorson Nejla (Robin Lundberg) livnär han sig på de renar de föder upp och sköter. Ekonomiska bekymmer, döende djur och inte minst ett modernt samhälle som knackar på dörren till deras enkla existens... jo, problemen verkar bara hopa sig för Klemens. När så en varg siktas är det till synes bara början på slutet.

Onekligen är det Peter Stormare som är det stora dragplåstret i filmen. Som hans motspelare har man valt Robin Lundberg, en ung kille som gör sin första filmroll och som till vardags går fordonsprogrammet i Östersund. Det märks. Visst, ge killen en chans och det bör han få. För med övning kan Robin säkert bli något inom skådespeleri men just nu skymtar osäkerheten igenom. Stormare däremot går på professionell rutin. Tråkigt? Möjligtvis. Effektivt? Jorå.

Rätt otippat har Adam Nordén komponerat ett imponerande stycke filmmusik, vackert, känslosamt och inspirerande men för ”Varg” alltför överdramatiserat. Att musik ska användas med eftertanke i film är ingen nyhet. Men istället för att låta bilder och skådespeleri tala för sig har Daniel Alfredson strukit över dynamiken med just musik. Riktigt kontraproduktivt. Det blir monotont och känslorna kvävs av bombastiska trummor och energiska stråkar. 

För att vara en historia om varg handlar det förvånansvärt lite om den. Att se den mer som en biroll vore mer rättvist. Tyvärr så handlar det inte heller om en utdöende livsstil, ett samhällenas kamp och likaså inte några människoöden utan mer om en enstaka händelse. Rätt och slätt inte mycket att skrika ”vargen kommer!” över. Det saknas en hel del men det är djupet som ekar med sin frånvaro och därmed också ett schysst betyg.