Vargtimmen 1968

Skräckfilm som förtjänar respekt som genuin filmkonst även utanför genren är extremt ovanlig. Oftast skapas sådana verk när de regisseras av filmskapare som annars inte arbetar med den typen av film. Då får karaktärer och psykologi samma djup som om det var ett seriöst drama som gjordes.

 

Ingmar Bergman hade 1968 rört vid skräckgenren mer än en gång, men med den här filmen gick han hela vägen. Givetvis grundas fasorna i regissörens händer på tung psykologi. De analyserande tankar som hans verk är kända för samsas här med rysningar i klassiskt gotisk stil. De demoner som tidigare bara omtalats visualiseras, men är de verkliga eller är de hallucinationer skapade av djup depression och förtärande skuldkänslor?

 

För målaren Johan Borg (Max Von Sydow) är de skepnader som han ser verkliga. Han är livrädd för att sova på natten och känner ständigt blickar på sig ur mörkret. Hans hustru Alma (Liv Ullman) är hans enda stöd på den isolerade ö dit de flytt för att få ro, men snart börjar även hon se de kusliga vålnader som hennes make målat av och gett de mest obehagliga namn. Är det helt enkelt så att efter lång tid tillsammans så blir en kvinna lik sin make och delar hans tankar och upplevelser?

 

Allt berättas som en återblick baserad på Almas muntliga vittnesmål och Johans dagbok som han fört innan han mystiskt försvunnit. Atmosfären är plågsamt ödesmättad från den första sekunden. Vi vet redan från början hur allt kommer gå och att vi bevittnar hur en mans mentala sjukdom tar över hela hans tillvaro. Skildringen av ångesten känns äkta och påträngande stark. Gränsen mellan verklighet och fantasi suddas aldrig ut så mystiken hålls vid liv.

 

Att det här är ett djupt personligt verk för Bergman råder det inga tvivel om. Det märks förutom på hur han uppenbart konfronterar sina egna demoner i skapandet av filmen även på hur Borg talar om sitt konstnärsskap. Det är för honom ett måste och en förbannelse att skapa. Det känns som om Ingmar talar om för oss hur han ser på sin egen konst. Vi upplever hans självutlämnande terapi.

 

Von Sydow blir ett med sin karaktärs lidande så fullkomligt att det inte känns som skådespel. Ullman backar upp med en lika magnifik insats i en emotionellt komplex roll. Duon har mest tid i bild, men även Erland Josephson och Georg Rydeberg storspelar i två av de få birollerna. Bergmans trogna ensemble är samlad och lever upp till mästarens krav.

 

Bergmans hovfotograf Sven Nykvist är en magiker med sin filmkamera. Vare sig vi befinner oss i parets trånga stuga eller i det karga landskapet runt den så skulle varenda sekund av filmen kunna ramas in som stor konst på väggen. Skarpa kontraster mellan ljus och skugga skapar en gotisk känsla som är enormt suggestiv. Kameravinklarna utlöser panikkänslor i tittaren som de ska i en skräckfilm.

 

När jag såg "Vargtimmen" för första gången förra året så tog den omedelbart över förstaplatsen på min lista över tidernas bästa skräckfilmer. Omtitten inför den här recensionen var en lika traumatisk upplevelse. Psykiskt lidande har sällan skildrats såhär uppslitande på film och Ingmars demoner är de mest fasansfulla som jag upplevt. Min hjärna är hemsökt nu. Det är en fruktansvärd känsla.

 

Tack ändå, herr Bergman, för den här överväldigande konstupplevelsen. Skräck kommer aldrig att göras med den här höga kvaliteten på film igen.