Världen räcker inte till 1999

Istället för att bocka av "Bondfilms-måsten" borde man fokuserat mer på det som faktiskt har gjort 007 till en karaktär vars popularitet inte sinat sen 60-talet: underhållningsvärdet. Jag kan leva med att actionscenerna sällan är spännande - blir väldigt förvånad den dagen Bond missar en skurk och själv blir dödad på kuppen - men när de överhuvudtaget inte engagerar, kan man lika gärna snabbspola förbi dem, om nu filmen i övrigt var något att ha, vill säga...

Handlingen? En oljemiljardär sprängs i småbitar i MI6:s lokaler. Man befarar att dottern Elektra är nästa mål. Bond flyger iväg för att personligen skydda henne från en terrorist som redan kidnappat henne en gång. Men frågan är om fröken själv är så oskyldig som hon påstår.

Skurken? En rejält felcastad Robert Carlyle som terroristen Renard. Renard är småsur på MI6 sedan en nollnollagent satte en kula i hans skalle, med den oväntade effekten att döden inte blev omedelbar utan väldigt utdragen. Som en bonus dock kan han inte känna smärta, och - som man upplyser oss - kan driva sig själv hårdare och längre än de flesta. Men hörni, filmskapare: vad är poängen med det, om man sedan glömmer att ta tillvara på den egenskapen? Inget ont om skådespelaren i övrigt men jag får en känsla av att ingen - allra minst regissören - visste vilken riktning man skulle ta med skurken. Vilket mest slutar med att han gör filmens minst minnesvärda intryck.

Bondbruden? Sophie Marceau vill vara mystisk, vacker, förförisk och oberäknelig, mycket på samma gång. Producenten Barbara Broccoli ska ha tänkt sig henne som en ny Tracy, den enda kvinnan 007 tog till altaret. Men Brosnan har haft mer gnista med både Scorupco och Hatcher innan henne. Gamle gode Pierce känns mest trött och lika lite road som vi som tittar.

Å, men det slutar inte här! Bara en Bondfilm kan komma undan med att sätta en bystig 20-nånting-modell i rollen som kärnfysiker, döpa henne till Christmas Jones och låta henne plocka isär livsfarliga atombomber iklädd kortkorta shorts. Bondseriens glimten-i-ögat-attityd skymtar förbi, men alldeles för sällan.

Visst finns det tid att döda här, de här filmerna håller trots allt en hög lägstanivå på senare år. Desmond Llewelyns farvälscen är ett måste att se, och inledningssekvensen har som vanligt en del ös. En Bondfilm är en Bondfilm och du vet oftast vad du får.

Men när de första tio minuterna är det bästa med hela filmen, då har man inte träffat helt rätt. Som regissör missköter Michael Apted ("Nell", "Berättelsen om Narnia: Kung Caspian och Skeppet Gryningen") sitt jobb på ett sätt som borde vara straffbart. All antydan till spänning och oväntade vändningar som manusförfattarna (rutinerade Bondsnubbar varav flera av dem senast skrev "Skyfall") bjuder på, faller platt till marken. Det finns ingen visuell stil att tala om, och man undrar om människan konstant sov på inspelningen.

Jag hade förväntat mig mycket mer av en Bondthriller anno 1999. "Världen räcker inte till" är Pierce Brosnans och 90-talets tråkigaste Bondfilm. Inte helt meningslös, bara menlös.

(00)7 onödiga fakta om "Världen räcker inte till":

MI6 försökte stoppa teamet från att filma vid deras högkvarter på grund av säkerhetsriskerna. Men utrikesministern gav inspelningen grönt ljus med orden: "Efter allt Bond har gjort för England, är det det minsta vi kan göra".

Tidiga rykten i media sa att millenniets sista Bondfilm skulle ha cameos med så gott som alla tidigare Bondbrudar. Tyvärr blev det aldrig mer än ett rykte.

Denise Richards lockades till karaktären Christmas Jones då hon såg henne som intelligent, atletisk och djup. Publiken höll inte med... Rollen gav henne en Razzie, det är första gången en Bondfilm fått filmvärldens anti-Oscar.

"The world is not enough" är, precis som Bond nämner, familjens motto. Det får vi veta när George Lazenbys 007 släktforskar i "I hennes majestäts hemliga tjänst". På latin blir det "Orbis non sufficit".

Desmond Llewelyns Q får ett kort men fint farväl - även om det inte var åldern, utan en bilolycka, som tog den 85-årige skådespelarens liv kort efter filmens premiär. Han hinner precis lämna över rollen som quartermaster och komisk biroll till John Cleese.

Producenten Barbara Broccoli hoppades få se Peter Jackson som regissör efter att ha förälskat sig i hans "Heavenly Creatures". Hon kom på andra tankar när hon såg hans "The Frighteners".

Sharon Stone var MGM:s förslag till rollen som Elektra.