Varning för Jönssonligan 1981

Det finns få lika klassiska filmserier i Sverige som Jönssonligan. Deras kupper var publiksuccéer genom 80-talet fram till millennieskiftet och kan än idag citeras av de allra flesta. Efter en misslyckad och superseriös reboot för fem år sedan i backspegeln, och en ny lite mindre seriös film i kikaren känns det inte mer än rimligt att titta tillbaka på filmerna som startade allt.

I ”Varning för Jönssonligan” ser vi det ökänt inkompetenta tjyvbandet på sina knän efter de blivit snuvade på en vinst, målet är hämnd och nedfallet av den smutsige finansgiganten Wall-Enberg. Den återkommande motståndaren som dyker upp även i senare filmer och den som lurade dem från första början i den här filmen. För regin står Jonas Cornell, för första och sista gången i filmserien innan Mikael Ekman tar över. I mångt och mycket är detta en familjefilm med sina ”Rube Goldberg-ianska” uppfinningar och finurliga ordvitsar. Realismen som rebooten försökte uppnå finns ingenstans att se i denna film, precis som det ska vara.

Jönssonligan ska vara lite töntigt, det är precis det den här filmen är. Charmigt töntig.

Det är en film fylld med bra dåliga skämt, sådana där skämt som är så dåliga att man inte kan låta bli att skratta. Till exempel befinner sig Sickan i Schweiz tidigt i filmen och blir av en inhemsk frågad: ”Sehr schön?” till vilket han svarar ”Ja, jag ser sjön”. Ni förstår det är roligt eftersom de två precis åker förbi en riktigt vacker centraleuropeisk sjö.

Eller när Sickan får en fisk av mindre sort i munnen efter ett ofrivilligt dopp och enkelt konstaterar för sig själv: ”Norska cigarrer”. Ett skämt som är roligt eftersom skoj på norrmäns bekostnad alltid är roligt.

Det är långt ifrån den mest klipska humorn filmhistorien skådat, men det är gjort med sådan stilsäkerhet av skådespelarna att det helt enkelt blir kul.

Faktum är att filmen till stor del lever enbart på grund av skådespelarna. Berättelsen om den stora kuppen som gick fel och den efterkommande hämnden är på papper inte så mycket för världen. Anledningen till varför ”Varning för Jönssonligan” är så minnesvärd än idag är för medlemmarna i ligan. Ulf Brunnberg som Vanheden är en klassisk filmkaraktär så fort han kliver in i bild. En glidande smörpratare utan ett bekymmer i världen.

Såklart har vi även Charles Ingvar ”Sickan” Jönsson spelad i otålig högfärdighet av Sveriges kanske främsta komiker genom tiderna- Gösta Ekman.

Det ligger i dom små detaljerna, fnisset efter att Sickan sveper ett glas champagne eller tajmingen på Vanhedens ovanligt nervösa svammel i luckan på kiosk. De är två klassiska karaktärer av en anledning, gestaltarna.

Vi måste ju också nämna elefanten i rummet, Rocky. Den bortglömde medlemmen i Jönssonligan som i senare filmer fasas ut och blir ersatt av den ofantligt mycket bättre Dynamit-Harry. Bortglömd är han dock med all rätt. Rocky är väldigt tråkig, ofantligt tråkig.

Han är tjock. Det är skämtet, helt enkelt. Om och om igen.

Eller, han är faktiskt lite dum och finlandssvensk också. Så mycket mer än det finns det dock inte till honom. Ibland syns ett glimmer i Nils Brandts skådespel som kan rangordnas i höjd med de andra två, exempelvis när Rocky klär ut sig till polis för att lura Wall-Enberg och lever sig in i rollen så mycket att han glömmer bort faktumet att han egentligen är raka motsatsen till polis. Men glimret spricker igenom på tok för sällan, för det mesta himlar jag bara med ögonen.

”Varning för Jönssonligan” är som allra bäst när den håller sig till självaste kuppen. Därför finner jag det ett något lustigt val att spendera en god halvtimme av den enbart 1,5 h långa filmen ”post” kupp. Alltså efter kuppen är klar. Sickans infantila psykos-utsvävning är inget som roar jättemycket och stannar över sitt välkomnande. Det bidrar till en sekvens av klassisk Ekman-slapstick, något som han trots allt var världsmästare på, men en halvtimme blir lite väl långt.

Är ”Varning för Jönssonligan” den mest välutförda filmen rent tekniskt? Nej, långt ifrån. Den ser rätt platt ut och den innehåller inte vidare jättemånga ikoniska bilder. Däremot måste det klassiska ledmotivet nämnas som jag numera visslar på konstant till min omgivnings stora förtvivlan. Cornell gör det han behöver med regin inte ett uns mer, allt utan att visa sig själv överhuvudtaget i filmskapandet. Behållningen ligger istället som jag redan nämnt i skådespelarna och dess tolkningar. Det gör dock ingenting när det handlar om skådespelare och karaktärer som dessa.