Våtmarker 2014

I vanlig bemärkelse är våtmark ett annat ord för att beskriva sankmark. Men det är även ett av många smeknamnet för en kvinnas underliv. Ja, fitta sägs till lingvistiken härstamma från "våt ängsmark". I Charlotte Roches skandalomsusade debutroman "Våtmarker" som av många sågs som ett feministiskt manifest när den utkom 2009 syftar författarinnan på det senare. Men nu är förstås bok bok och film film, och ska bedömas separat.

Helen har hemorrojder, en bedrövlig klåda i stjärten. Efter en intimrakning råkar hon ut för analfissur (varning: googla inte på bilder) och blir inlagd på sjukhus. Skärsåret är inflammerat och nu ska hon alltså in på operationsbordet. En jobbkollega som dyker upp i förbifarten har gjort sig skyldig till att introducera henne för den släta looken. Allt hår skulle avlägsnas när rakhyvel var framme berättar hon för den manliga sjuksköterskan Robin. Med en prunkande och ganska snuskig stilistik ställer filmen frågan om när det naturliga blev onaturligt och konsekvenserna av dessa ideal. "Våtmarker" är i mångt och mycket en uppmuntring till att reflektera över våra inlärda, rutinmässiga beteenden.

Filmen börjar som en underlivskrönika där Helen lånar grönsakerna i kylskåpet som onaniredskap men sedan blir det lite rörigt med den icke-linjära formen. Scener bryts av med sidohistorier från barndomen och skilsmässobarnets försök till att gillra en föräldrafälla, att para ihop mamsen och pappsen. Här känns det som att manusförfattarna möjligtvis trängt in lite för mycket av bokens innehåll och jag förstår mig inte på om det är meningen att vi tittare ska se hylla Helen eller se henne som ett offer och precis som Joakim Hillson gjorde en gång i tiden, sjunga ut "så så så vacker utan spackel". Men filmen är rolig. Hädisk till och med. Carla Juri träffar helt rätt i sin gestaltning av en frispråkig tjej som bryter mot sociala normer för vad som passar sig som tjej. Hon tar sig rakryggat igenom filmens alla jobbiga scener och gör det så nyansrikt som det bara går.

I inledningen blir vi upplysta om att den här filmen egentligen inte borde ses och att boken inte behöver läsas. Jag är helt på det klara med att filmens tillvägagångssätt för att få oss att bilda en åsikt är att provocera. Blodiga tamponger, spya, avföring, fläckar från flytningar och att Helen stoppar fingrarna i trosan för att sedan smaka på sin slemmiga underlivslubrikation är sånt som vi ska rynka på näsan åt. Och det gör jag minsann. När volymen dras upp under slurpande ljud vid oralsex våndas jag och får spasmartade ryck i kroppen.