Vattenhästen 2007

Oavsett om det handlar om späckhuggare, lejon, colliehundar eller järnjättar är detta en säker genre bland kidsen, Husdjursfilmen. Tänk “E.T” på skotska och byt ut den ensamme pojkens vänlige utomjordingsvän mot Loch Ness-monstret, så har du ett ganska bra hum om vad man kan förvänta sig från ”Vattenhästen”. Räkna med att det blir svårt att inhandla det nya önskehusdjuret i den lokala djuraffären.

Det hela börjar i nutida Skottland, framför det där mystiska svartvita fotot av ”Nessie” som ett amerikanskt par upptäcker på väggen i en liten pub. Den ene påpekar att bilden är fejkad, varpå en mystisk gammal man vid ett bord erbjuder sig att berätta hela historien, hans ord tar dem (och oss) tillbaka i tiden till Skottland under Andra Världskriget. Där unge Angus MacMorrow (Axel Etel, ”Millions”) hittar ett stenliknande ägg som han tar med sig hem till den fina herrgården där han bor med sin mamma (Emily Watson) och syster. I brist på en vän och i avsaknad av sin försvunne sjömansfar blir det lilla djuret som ägget visar sig innehålla en angelägen hemlighet för Angus.

I takt med att den hungriga besten växer blir snart badkaret för litet för ”Crusoe”, som den döpts till efter en annan ensam överlevare. Och det blir knappast enklare att hålla den gömd när ett kompani av brittiska soldater inkvarterar sig på gården under den underliga förevändningen att tyska ubåtar skulle kunna invadera landet via Loch Ness. Angus tar då hjälp av filmens loverboy vaktmästaren Lewis för att försöka rädda Willy, ehum, Crusoe.

Historien om ”Vattenhästen” följer samma klassiska linje som föregångarna ”E.T”, ”Rädda Willy”, ”Järnjätten” och ”Lassie” utan att egentligen tillföra ett dyft. Även i denna film innebär bandet mellan djur och pojke nya möjligheter, Crusoe hjälper Angus komma över sorgen efter förlusten av hans far och han får även hjälp med att bli av med sin rädsla för vatten. Det som gör den här filmen unik är att man på ett fint sätt väver ihop den småmysiga standardhistorien med en av de mest långlivade legenderna som fortfarande lever kvar i vårt exploaterade årtusende.

I stil med många brittiska familjefilmer, så litar man på barnens intelligens, och vågar tro på vikten av grundhistorien i ”Water Horse”, som från början är en bok skriven av författaren bakom ”Babe”. De riktiga slapstick-momenten och snubblandet får vänta tills en bit in i filmen, vilket riskerar att ge de allra yngsta myror i brallorna. Filmen är en jänkarprodukt i Hollywoodregi av Ray Russell, fylld med brittiska skådisar och inspelad på Nya Zeeland. Ändå är känslan av skotsk frihet, doften av hav och whiskey inte långt borta. Visst blir det lite väl många ”aye” och ”achs”, och säckpipesoundtracket överdoseras kanske något, men det kan vi leva med.

Huvudsaken med barnfilm är ju att det funkar för de yngre, och det är jag övertygad om. Walden Media, som ligger bakom ”Narnia”-filmerna och nu senast ”Bron till Terabithia”, verkar ha siktat in sig på att leverera den gamla goda typen av fantasyfilmer som Disney spottade ur sig back in the days, vilket jag tror många uppskattar. Lite trist att Russell bara doppar sig till fotknölarna i en historia som innehåller så mycket mer än rapande Weta Workshop-monster och lättsam puttinuttighet, men jag tror knappast kidsen kommer klaga.