Velvet Buzzsaw 2019

"Critique is so limiting and emotionally draining". När jag sätter mig ner för att sätta både ord och betyg på den här mångbottnade filmupplevelsen är jag benägen att hålla med Morf Wandewalt, Jake Gyllenhaals färgstarka karaktär, om det påståendet. Ibland känns det som att det är en omöjlighet att på ett vettigt sätt beskriva det man har sett, oavsett hur man formulerar det. Det här är definitivt ett sådant fall, men låt mig göra ett försök. 

 

"Velvet Buzzsaw" (mer utsökt än så blir inte en filmtitel) kretsar kring hur Morf, en både fruktad och vördad kritiker inom Los Angeles prestigefyllda konstscen, dras in i en dödlig härva präglad av girighet och moraliska gråzoner. Allt tar sin början när den nyligen avlidna konstnären Ventril Dease plötsligt blir stans hetaste namn efter att hans hypnotiska verk "hittas" av Josephina (Zawe Ashton), assistent till den kyliga galleristen Rhodora Haze (Rene Russo). Den omedelbara hypen som väcks kring upptäckten gör att konstvärldens bigshots flyger in som hungriga gamar, alla benägna att ta till vilka medel som helst för att tjäna sig en hacka. 

 

Motiven på Deases obehagliga tavlor, allt från förvridna ansikten och skrikande barn till helvetesliknande infernon, vittnar om att han var en mycket plågad man och hans livs smärta visar sig vara så pass ohygglig att inte ens döden kunde ta kål på den. De i Morfs omgivning som har någon form av kommersiell involvering kring konstverken börjar nämligen mördas brutalt, en efter en, av konsten. Ja, ni läste helt rätt, av konsten. Regissören och manusförfattaren Dan Gilroy är uppfriskande nog inte det minsta rädd för att ta filmen i en trashig (på absolut bästa sätt) riktning och förvandlar vad som först verkar vara ett drama till en övernaturlig slasher-film. Dessutom kryddar han med lite härliga Los Angeles noir-vibbar som för tankarna till filmer som "Chinatown" och "Point Blank".   

 

De kreativa dödsscenerna, där konsten på olika sätt vaknar till liv och släcker intet ont anande själar, blev för mig nyckeln till att få grepp om filmens spretiga ton och förstå vad det är Gilroy försöker åstadkomma. Den värld han konstruerar är så pass flippad, satirisk och tonmässigt förhöjd att den är livsfarligt nära att falla över i parodi, men jag lyckades ställa in helt rätt våglängd och var sedan med på Gilroys noter hela vägen in i mål. De älskvärt flamboyanta karaktärerna, den lika syrliga som ostiga dialogen och den mer eller mindre pretentiösa moderna konsten började stämma mer och mer för mig under speltidens gång.

 

Tematiskt är det tydligt att Gilroy gräver kring kommersialismens roll inom konst och vad de ekonomiska faktorerna kan göra med en kreativ person och dennes verk. Flera av de konstnärer (spelade av exempelvis Daveed Diggs och John Malkovich) vi ser i filmen lider av en sorts kreativ impotens och prestationsångest som uppstod när de bröt sig igenom anonymitetens brus. I deras sfär möter vi agenter och gallerister som har tappat sin grundkärlek för konsten i sig och är helt förblindade av bankkontots nollor. För dem är konstnärerna inget mer än kor som behöver mjölkas till varje pris. Genom skildringen av Morf slänger filmen också några tydliga jabbar mot kritiker och ifrågasätter både intentionen och neutraliteten i vårt arbete (ouch).

 

Leveransen av det budskapet är lika subtilt som en elefant på shoppingtur i en porslinsbutik, vilket kanske delvis är meningen. Gilroy gör en bufflig och bombastisk film för en bufflig och bombastisk era, men för mig hade den kunnat nå ännu högre om varje poäng inte hamrades hem med den trubbigaste av släggor. Det faktum att filmen innehåller konstverk som bokstavligen dödar folk för sin girighet och sina pretentioner är tydligt nog, så när karaktärer misstar både ett lik och en samling soppåsar för modern konst blir det lite väl övertydligt. Även visuellt är det bred extravagans snarare än finlir som gäller, både i Robert Elswits saftiga foto och den färgmättade scenografin. 

 

Berättandets trubbighet omfamnas helt och hållet av den alltid lika oförutsägbara Jake Gyllenhaal, som inte helt oväntat är filmens enskilt största behållning. Det samarbete som inleddes med mästerliga "Nightcrawler" fortsätter här att bära frukt och det är en omöjlighet att slita ögonen från den älskvärda citatmaskinen Morf. Prestationen börjar på en riskfyllt klatschig nivå och vrids sedan upp ytterligare tio steg under speltidens gång, men Gyllenhaal får det otroligt nog att hålla ihop med lätthet. Zawe Ashtons finstämda gestaltning av en person som korrumperas av sin nyfunna makt och Rene Russos hänsynslösa pondus kommer jag inte heller glömma i första taget. 

  

Jag har sammanfattningsvis blandade känslor om "Velvet Buzzsaw" och betyget jag sätter är långt ifrån självklart. Det gäller verkligen att man inte tar den på för stort allvar, för annars blir en film med karaktärsnamn som Morf Vandewalt, Ventril Dease, Rhodora Haze och Jon Dondon helt olidlig. Redan nu har den dock börjat växa på mig och bara den fullkomligt tappa hakan-spektakulära finalscenen gör fyran till det enda rätta.