Vem är rädd för Virginia Woolf? 1966

Manuset till "Vem är rädd för Virginia Woolf?" är skrivet av Ernest Lehman - som tidigare hade adapterat musikalerna "West side story" (1961) och "Sound of music" (1965) till filmduken - och är baserat på Edward Albees pjäs med samma namn ("Who's afraid of Virgina Woolf?"). Med sitt grova språk hade den chockerat teaterpubliken när den hade premiär 1962. Trots protester behöll Lehman den råa dialogen i sitt manus. Överhuvudtaget är manuset väldigt troget sitt original.

Den filmdebuterande regissören Mike Nichols hade också sin bakgrund på Broadway - där han tack vare sina innovativa uppsättningar och sin förmåga att locka det bästa ur sina skådespelare hade ett gott rykte. Trots det undviker "Vem är rädd för Virginia Woolf" att kännas som en filmad pjäs. Den upplevs aldrig statisk - utan håller sig ständigt i rörelse. Nichols placerar berättelsen i flera miljöer och använder levande kameraföring för att förstärka händelserna. 

I centrum för dessa står - eller snarare vacklar - ett instabilt par i medelåldern, George och Martha. Filmen inleds med att de vandrar hemåt från en fest - Martha lite mer svajig på benen än George. När de kommer hem verkar ingen av dem vara särskilt nöjd med kvällen. De tycks vara uttråkade båda två, med olika resultat. Medan George är trött och vill gå och lägga sig, vill Martha desperat att någonting kul ska hända. Hon berättar för sin make att hon har bjudit in ett yngre par, som de träffat på festen, för att fortsätta kvällen med ett par drinkar. 

Gästerna, Nick och Honey, anländer. Medan de fyra sitter och dricker ihop, växer irritationen George och Martha emellan och de börjar att gnabba med varandra. Martha uppenbart argsint med nedlåtande kommentarer, George mer passivt aggressiv. Maken, som först framstår som ett offer för sin frus smädande tunga, börjar snart att svinga tillbaka mot henne med sarkastiska pikar och senare med mer kraftfulla uttryck.

Det yngre paret är till en början generade, men innan de har blivit tillräckligt obekväma för att vilja lämna festen har de själva blivit indragna i diskussionerna och bråket. De fyras samtal blir allt mer intima och utlämnande. Konversationerna blottar karaktärernas sämsta sidor. Allt mörkare hemligheter avslöjas, och påhoppen blir grövre och grövre. Genom alkoholens dimma skär skarpa sanningar. 

Rollen som den frustrerade, ilskna och tillsynes alkoholiserade Martha är Elizabeth Taylors starkaste någonsin. När hon valdes ut för den var hon betraktad som en av de vackraste kvinnorna i världen och många förvånades därför över att hon skulle spela en sliten kvinna i 50-årsåldern. Inför inspelningen gick hon upp drygt 13 kilo och när det väl var dags att ställa sig framför kamerorna levererade hon verkligen. I filmen ger hon allt hon har och övertygar.

Stjärnan Richard Burton är också bra. Med ett mer sparsmakat skådespeleri gör han en lika stark insats som den fräsande, skrikande och yviga Taylor. Den är hans karaktär som ger något slags värme till den här annars väldigt isiga berättelsen. Medan det yngre paret tycks sakna verklig kärlek för varandra får George oss ana att det hos det äldre paret ändå finns - eller åtminstone har funnits - något djupare som har fått dem att hålla samman under alla dessa år, trots det uppenbara föraktet för varandra. 

"Vem är rädd för Virginia Woolf?" visar tvåsamheten när den är som fulast. Det realistiska och svarta dramat berättar den kanske sorgligaste historien som finns: Den om hur två älskare kan bli varandras dödsfiender. För filmens två par har äktenskapets förlovade paradis blivit till ett helvete. Ska de låta sig plågas där tills den dag döden skiljer dem åt?