Venom: The Last Dance 2024

Eddie Brock och hans odrägliga parasitkompis Venom bjuder upp till en sista dans. Den sker till ABBA:s "Dancing Queen" som en av flera sköna needle drops. (Såklart ska även Björn & Benny ska få tjäna en slant på Marvelhajpen!)

 

När de inte röjer runt i Las Vegas, störtar flygplan eller rider på en Venomifierad häst blir det plågsamt tydligt hur tunn själva handlingen är i denna trilogifinal. Tur då att partyt ständigt är igång på bioduken så man knappt hinner bli uttråkad. Kelly Marcel, som fått avancera sig fram genom trilogin från manusförfattare till regissör, tacklar sin filmdebut med trygga händer och bjuder publiken på en fartfylld show.

 

Det har nu gått ett år sedan reportern Eddie Brock (Tom Hardy) och utomjordiska symbioten Venom blev ett. Nu är de på flykt, anklagade för mord. De sätter kurs mot New York (av den enda anledningen att Venom längtar efter att se Frihetsgudinnan) och det blir början på en slags hektisk roadmovie för det omaka paret.

 

De blir jagade av både en hemlig militärstyrka med Chiwetel Ejiofor i spetsen, och av otäcka krabbmonster från en annan del av rymden. De sistnämnda skickas ut av skurken Knull, som - trots ett namn som ingen svensk kan ta på allvar - tydligen introduceras här som ett nytt jättehot i Marvels universum.

 

Knull sitter fängslad i skuggorna på någon slags helvetesplanet, han är bitter och väser ondskefullt. Det tjatas ofta om en kodex, något som uppstod när Eddie och Venom blev ett. Denna kodex är nyckeln som kan befria Knull. Sen planerar han göra kaos med världen och universum. Oklart varför. Bäst han får sitta inlåst.

 

Motion capture-experten Andy Serkis verkar ha glidit in för en enda välbetald arbetsdag för att spela Knull, men jag skulle tippa att han blir ersatt när (och om) karaktären får återvända för en köttigare roll.

 

Själva handlingen är inte gjord för att hålla för en djupanalys. Det är rentav en slarvigt skriven film, som desperat försöker få publiken att bry sig om en snubbe som inte har någon egen drivkraft eller karaktärsutveckling överhuvudtaget. Vem är Eddie Brock utan Venom? Har han en familj att försonas med, något gammalt liv han hoppas återgå till? Eller är han bara en passiv medpassagerare när Venom trycker gasen i botten?

 

Tom Hardy har iallafall roligt i rollen, det går inte att förneka. Att spela Eddie ger många chanser till fysisk komedi, och den lekfulla interaktionen med oberäknelige Venoms röst i hans huvud bjuder på flera skratt.

 

Frågan är dock, varför ska man bry sig om deras bisarra bromance? "Venom: The Last Dance" känns som fattiglappsversionen av "Deadpool & Wolverine" med en kaxig och en sliten karaktär på roadtrip, gjord med ingen större tanke än att roa publiken för stunden. De påstår att världens framtid står på spel, men det känns aldrig som att insatserna är särskilt höga.

 

 

Samtidigt är det en serietidningsfilm utan ambitioner att vara något mer än lite härligt röj i 100 minuter. Bara alla välgjorda monster, Venom inkluderad, gör den till ett klart godkänt tidsfördriv för den som letar efter en lagom läskig halloweenfilm för något äldre barn.