Vera Drake 2004

Om man vill ha en intensiv diskussion som varar länge kan man ta upp frågan om abort skall ses som en mänsklig rättighet eller ej. I ”Vera Drake” ger Mike Leigh oss en översikt över abortfrågan i efterkrigets Storbritannien. Här var abort förbjudet fram till 1967, men med pengar och rätta kontakter kunde lagen (som alltid) kringgås – genom att en psykiater skrev ut ett intyg att det var lämpligt, med tanke på den berörda kvinnans psykiska tillstånd, att avbryta graviditeten. För den stora massan fanns dock inte sådana möjligheter, enda utvägen var att besöka en, ofta äldre, kvinna som framkallade missfall. Även om filmen inte är, som det så fint heter, baserad på en ”sann historia”, ger den oss en bild av en kvinna, Vera Drake, som i hemlighet utförde aborter.

Vera Drakes omgivning är helt ovetande om hennes, enligt rådande lag, förbjudna yrke. Till vardags är hon känd som den hjälpsamma och snälla hustrun/mamman/släktingen/grannen/städerskan. För Vera Drake är god, hon framställs som så god att jag ett par minuter in i filmen börjar tvivla över om sådana människor verkligen existerar. Med ett leende ställer hon upp för alla. Oavsett om det handlar om den egna gamla och sjuka mamman, den ensamme grannen eller den otrevliga ingifta släktingen erbjuder Vera Drake villigt sina tjänster utan någon klagan eller något ont ord. Dessutom hjälper hon till att försörja familjen genom att städa snobbiga överklasshus, glatt nynnande. Idyllen krossas dock när en av flickorna som Vera Drake utfört en abort på behöver uppsöka sjukhus och statens lag inblandas.

Mike Leigh tar i sin film inte ställning i själva abortfrågan, vilket både tjänar och missgynnar resultatet. För samtidigt som filmens objektivitet genom detta stärks, förlorar filmen (trots sitt starka ämne) i engagemang. Filmens strävan efter att inte prioritera någon part medför att både representanterna för den statliga rättvisan och Vera Drake är ljumma i sin framtoning. Särskilt hos Vera Drake, som ändå är titelpersonen, saknas ett engagemang för abortfrågan från hennes sida. För trots att Vera Drake är övertygad om att hon hjälper kvinnor genom att utföra aborter, sköter hon sitt arbete rutinmässigt utan några betänkligheter, utan att trösta eller engagera sig i de berörda kvinnorna efter utfört ingrepp (men kanske var just detta Leighs syfte, att skildra en helt vanlig människa). När Vera Drake till slut ställs inför lagen försvarar hon sig ej, utan bryter samman. Även om jag under större delen av filmen retat mig på denna huvudpersons ej greppbara personlighet, är hennes kuvade gestalt inför rättvisan uppfriskande. Och orsaken till detta är att jag tycker att det görs för många filmer om s.k. övermänniskor som när de angrips (det kan vara av staten eller av någon utomstatlig aktör) alltid kan försvara sig och upprätta sin ”heder” på det mest framgångsrika sättet. Antingen genom att ställa sig upp i domstolen under de avslutande förhandlingarna och hålla ett brinnande tal i vilket den rådande ordningen kritiseras och dubbelmoralen poängteras, vilket medför att samtliga på motståndarsidan står svarslösa. Eller genom att bege sig ut på en hämndodyssé. Sådana scener brukar vara imponerande men hör knappast hemma i vår vardag. För hur många av oss hade kunnat ställa oss framför en full domstol, alternativt säga emot ilsket skrikande förhörsledare utan att staka oss, tappa tråden eller börja gråta. Och av denna anledning känns det skönt att i en sådan situation se Vera Drake reagera på ett vanlig och mänskligt sätt.

Samtidigt är jag lite tveksam, kanske är min tanke naiv? Kanske är Vera Drakes reaktion under rättegången en engångsföreteelse som inte skulle kunna upprepas i andra, liknande fall. För chansen att en gråtande James Bond eller Rambo skulle göra succé är ringa. Men å andra sidan skulle det vara nyttigt om det inte bara var äldre damer som fick ge uttryck för mänsklighetens svagare sida, den sidan som vi helst inte pratar om.

ONÖDIGT VETANDE Förutom Imelda Staunton visste ingen av skådespelarna att filmen handlade om abort, förrän deras rollfigurer fick reda på det. Alla visste bara det som angick just deras karaktärer. Under inspelningens gång fick de inte berätta för någon, inte ens sina egna familjer, vad filmen handlade om.