Veronica Mars 2014

Nio år har gått sedan Veronica lämnade den kaliforniska (och högst påhittade, så börja inte dyka ner i några kartor nu) kuststaden Neptune och därmed även sin pappas detektivbyrå. Istället har hon studerat lagen, bor nu i New York med sin pojkvän Piz (känd från Veronicas gamla TV-serie) och är på raden till att börja sitt liv som vuxen på någon mer eller mindre flott advokatbyrå. När gamla flamman Logan Echolls ringer. Han är misstänkt för mord (igen) och behöver Veronicas hjälp, om så bara för att hitta en bra advokat. Det är klart hon hjälper till. Bara en kort resa, det nya livet ska börja om några få dagar, och det finns ingenting som längre lockar med hennes gamla hemstad.

Eller..?

Min egen relation till "Veronica Mars"? Jag har en. Den är dock inte lika stark, passionerad, som många andra. Jag älskade första säsongen men mer för potentialen jag såg och när den inte infriades i andra säsongen, och den tredje visade sig bli etter värre, då höggs också mina band. Min nuvarande relation har således bestått mer av minnen än känslor. En stor del av mina besvikelser beror på vad jag kände var publikfrieri, fan-onani om man så vill, historier och relationer dikterades av fansens reaktioner snarare än en för berättandet logisk utveckling. Så när Rob Thomas inför "Veronica Mars", filmen alltså, pratade om att det här var en film just för fansen, då fanns det anledning till oro. Mellan 90 minuter och två timmar av fan-onani är inte lika roligt som det kanske låter.

Jag hade fel. Satan i gatan, så fel. Åtminstone i viss mån. För visst är det en film för fansen, det dyker upp väldigt många (känns som nästan alla) gamla namn och ansikten, det blinkas tillbaka mest hela tiden, en viss relation behandlas förstås, men det görs väldigt mycket snyggare och oerhört mycket mer genomtänkt än jag någonsin kunnat tänka mig. Viktigast av allt är att det där som görs för fansen, namnen och ansiktena och relationen, inte tar upp all plats. Vilket jag var mest rädd för. Det finns där, javisst, däremot tar det inte fokus från den där grejen som borde vara viktigast i en detektivhistoria: Detektivhistorien.

Och den håller ihop, vilket man aldrig ska ta för givet när det gäller projekt som detta, men det gör den. Den håller ihop, och den känns noir, allt slutar inte lyckligt, alla trådar binds inte ihop, det är riktigt snyggt. Inte alls vad jag förväntade mig. De inblandade, de misstänka och de skyldiga, är bekanta namn, åtminste delvis (jag saknar tillräcklig koll för att säga om det gäller alla), och inte bara påhittade för filmen, påhittade av en Rob Thomas med rädslan att vanära gamla karaktärer. Inte alls.

Skådespelarna är tacksamt bekväma i sina roller. Framför allt Kristen Bell, underbar att skåda, styrkan och sårbarheten, charmen och självsäkerheten hon skänker sin Veronica. Som lyser upp extra mycket i scenerna med Enrico Canteloni (vars återkommande besök i skamlöst underhållande "Person of Interest" tål att nämnas både två och tre gånger), sin TV-pappa, i en av världens finaste fiktiva far/dotter-relationer. Till och med Jason Dohring kan jag acceptera, Logan var aldrig min favorit (inte ens nästan) men spelas här med en återhållsamhet som kommer honom till rätta.

Nu är "Veronica Mars" för allan del ingen perfekt rulle. Blinkningarna och vinkningarna till det förflutna hade kunnat skalas tillbaka, en andra storyline introduceras och behandlas lite väl kvickt (även om jag gillar att den, involverandes en viss motorcykelglidare, är med), här finns någon utveckling som känns uppenbar, och jag tror nog att den som bekantar sig med Veronica för första gången kan finna sig förvirrad. Om man nu vill prata skavanker.

Fast det vill jag inte. För mig räcker det att "Veronica Mars" lyckas vara löjligt tillfredsställande för fler än bara de mest passionerade fansen, och att denna oväntat genomtänkt återkomst lämnar mersmak.