Vi 2013

Lärarna Ida (Anna Åström) och Krister (Gustaf Skarsgård) möts på jobbet och faller platt som en pannkaka för varandra. De flyttar ihop och allt är guld och gröna ängar tills Idas väninna tillika kollega Linda (Rebecca Ferguson) börjar ifrågasätta relationen och Kristers kokande svartsjuka börjar uppenbara sig. Men trots att det allt mer dysfunktionella förhållandet åker på smäll efter smäll, klänger sig paret fast vid sina stormiga känslor.

"Ciao Bella"-regissören Mani Maserrats andra långfilm beskrivs i pressmeddelandet som en "skräckfilm om kärlek" och det är en fantastiskt passande presentation av vad som utan tvekan är en av årets mest intressanta svenska filmer. En känslomässig rysare där den mest begåvade av bröderna Skarsgård är monstret och en gång för alla bevisar sin imponerande mångsidighet.

Hans sammanbitna, manipulativa psykopatnörd är lika obehaglig när han hatiskt tvingar sin stackars flickvän att be om ursäkt som när han snyftande övertygar henne om att skaffa barn. Åström (som gör sin första huvudroll) är utmärkt hon med men detta är Skarsgårds show, där han levererar en rollfigur som trots sina uppenbart osympatiska sidor är så pass kusligt fängslande att Glenn Close i "Farlig förbindelse" framstår som en gräddbakelse.

Lika bra är Rebecca Ferguson (som var en tacksamt stabil sidekick till Sven-Bertil Taube i "En enkel till Antibes") som Idas beskyddare respektive Kristers fiende. Hennes scener med Skarsgård är fantastiska och det fullkomligt gnistrar av hat, svartsjuka och rivalitet emellan dem. Det spär även på huvudpersonernas problemfyllda relation och även där finns järnstark kemi som raderar allt medvetande om skådespeleri.

Att filmens sex- och nakenscener är ovanligt intima och vågade lär chocka/förvåna/uppröra en del. Personligen blir jag mest - positivt - överraskad av att en svensk film inte bara är modig nog att förlita sig så pass mycket på manuset och skådespelarna utan även lyckas leverera. Det är ett spännande och eggande drama som etsar sig fast och känns som ett svidande slag i magen. Igenkänningsfaktorn i parrelationer är hög, men där Måns Herngren/Hannes Holm hade utvecklat det komiska så ser man det här ur ett psykologiskt perspektiv.

Endast ett fåtal replikskiften och det lite tillyxade slutet drar ner betyget. Upplösningen känns i efterhand logisk och samtidigt originell men känslan av att stå på en undandragen matta infinner sig. Men det är en detalj som inte bör avskräcka - "Vi" är en av de bästa och mest intressanta svenska filmerna på länge. Och Gustaf är en sjuhelvetes nördpsykopat.