Vi som älskade varann så mycket 1977

Som cineastisk finsmakare så letar jag igenom mängder av filmer av olika kvalitet efter de extremt sällsynta verk som omedelbart känns värdiga att vara monumentala milstolpar i filmhistorien. Det här är ett sådant.

 

Regissören Ettore Scola fyller hela det konstnärliga utrymme som finns i bild och iscensättande med en kreativitet som aldrig upphör. Han låter sina infall styra och överraskar hela tiden med nya grepp. Samtidigt tappar han aldrig bort hjärtat i berättelsen och karaktärerna. Den visuella stiluppvisningen ger snarare extra energi till den redan livfulla upplevelsen.

 

Allt kretsar kring trion Antonio (Nino Manfredi), Gianni (Vittorio Gassman) och Nicola (Stefano Satta Flores) som blir vänner när de tjänstgör i militären i andra världskrigets slutskede och skiljs åt efter det. De återförenas några år senare på olika stadier i livet och i sina karriärer. Filmen låter oss följa dem i runt 30 års tid. Med i bilden finns också deras vän och kärleksintresse Luciana (Stefania Sandrelli) vars närvaro rör om i dramat.

 

Ständigt närvarande är Italiens politiska utveckling som i olika stor grad är del av de tre männens tillvaro. Manuset är lika bra på att måla upp den stora bilden av ett land och dess medborgare som det är på att ge betydelse till minsta känslomässig detalj i de liv som vi följer.

 

Färgfilm blandas perfekt med svartvitt. Färgskalan är ofta mjukt nostalgisk, men den avskalade realismen är aldrig långt borta. Scenerna utan färg jobbar med allt från hårda kontraster mellan svart och vitt utan gråskalor på ett sätt som känns dokumentärt till närapå dimmiga bilder med enbart grått och vitt. Inte en nyans med eller utan färg lämnas oanvänd.

 

Ljussättningen är briljant och ofta inspirerad av teatern. Ett exempel på det är när en spotlight belyser två människor i en resturang med totalt mörker runtom dem med en drömliknande atmosfär som resultat. En annan imponerande sekvens är en hallucinatorisk upplösning av gränsen mellan liv och död. Varje enskild scens känsloläge avgör hur den ser ut. Hjärta och öga går hand i hand.

 

Tonfallet växlar snabbt hela tiden. Det är vildsint charmigt med varm humor ena stunden för att plötsligt slå över i drabbande emotionell smärta i nästa. Inslag av romantik insvept i ett rus av ljuv lycka trollbinder och vass samhällskritik träffar så hårt som den ska. Såhär känns en film som fullt ut speglar livet och den värld som det levs i.

 

För att göra oss tittare delaktiga så pratar karaktärerna direkt till oss då och då. Sällan har kontakten mellan karaktärer i en film och publiken känts så äkta och intensiv som när karaktärerna här ser oss i ögonen och talar till oss. Ett magiskt band mellan konsten och konstens betraktare skapas.

 

Klippningen sköter tidshopp på ett imponerande sätt. Många viktiga händelser visas inte, men de gör ändå intryck. De viktiga skeden i männens relation som avverkas snabbt känns ändå aldrig stressade och man känner hur betydelsefulla dessa är.

 

"Vi som älskade varann så mycket" är full av referenser till andra italienska klassiker som Vittorio De Sicas "Cykeltjuven" och Federico Fellinis "Det ljuva livet". Scolas film behöver inte skämmas för sig stående bredvid dessa mästerverk. Den är själv ett konstnärligt mästerstycke och en av tidernas bästa filmer.