Vi två 2019

I över ett decennium har Nina (Barbara Sukowa) och Madeleine (Martine Chevallier) hållit sin brinnande kärlek för varandra hemlig för omvärlden. Praktiskt nog har de bott i lägenheterna bredvid varandra, så åren har flutit på och nu leder planerna till att äntligen få flytta ner till Rom för att bara njuta av varandras sällskap. När Nina segnar ner efter en kraftfull stroke, blir planerna mer än framflyttade – ingen i deras omgivning vet om deras ömhet för varandra, och kanske aldrig kommer att acceptera den.

En olycka kommer sällan ensam, som man brukar säga. Tragiken att nästan förlora sin älskare, multipliceras snabbt när en minst samt otrevlig sjuksköterska motarbetar all form av rehabilitering. Tempot skruvas upp och färgtonerna mörknar, och de sekelskiftande lägenheterna med massivt trä känns snart trånga.

Kärlek i sig är svår nog, och extra svår när den är omöjlig på flera sätt. Jag lider med Nina när hon kärleksfullt ömsom desperat förgäves försöker få kontakt med sin apatiska partner. Partnern Madeleine som precis skulle berätta för sina barn om den stora kärleken, men som inte vågade. Att leva lyckliga i alla sina dagar blir ännu svårare när homofobin riskerar att kliva in genom dörren.

Det är allmänt känt att romantik låter allra bäst på franska. Där förra årets briljanta "Porträtt av en kvinna i brand" satte eld på biodukar runt om i världen, är "Vi två" dess jordnära mormor. Tekoppar, mjuka lakan och balkongutsikt samsas med vinylspelare och dans i en dammig salong.

I motsats till allt som Hollywood matar oss med, är det både intressant och gränsöverskridande att få se äldre kvinnor få leva ut sina känslor och viljor. Fördomarna i att en man regisserar ett lesbiskt drama sopas snabbt bort, för det som Meneghetti lyckas med är ömhet. Det finns inget dömande, övertydligt eller ledande bakom kameran – det vi får se är en rad kvinnor som trots sina olikheter får äga sin egen plats. Starkt och ömt, den perfekta balansen.