Vice 2008

Michael Madsen spelar en dekadent och korrumperad snut, emo som få, går till prostituerade och är allmänt svinig. Nu vet vi det. EmoMadsen är svin. Fast det är inte hans fel att det där undercoverjobbet går åt pipsvängen, även om vad som händer sedan - han råkar skjuta en obeväpnad kvinna - som inte hanteras på bästa sätt. Dessutom försvinner 40 kilo knark på kuppen. Vad ska en stackars EmoMadsen göra nu? Hantera situationen och kämpa mot de inre demonerna, det är vad.

Det finns ingenting, ingenting alls, i den här depraverade röran av animerad avföring som är nytt. Det finns en grundhistoria, en idé, som hade kunnat byggas till någonting om inte originellt så åtminstone spännande och nagelbitande. Då hade man behövt göra lite själv också och inte som manusförfattaren Raul Inglis (tillika regissör, åtminstone på papperet bär han ensam skulden till min nuvarande smärta), det här är vad jag antar, titta igenom andra filmer inom samma genre och kopiera de repliker, de så kallade vändningarna, som man ville ha. Det här är ändå långt ifrån det enda usla med "Vice".

Hela filmen andas lågbudget på sämsta möjliga vis, filmat med enkel videokamera, vilket i rätt händer och av rätt orsaker kan vara ett lysande grepp. Det fungerar inte här. Jag vet inte om det är för att Inglis haft en vision om realism eller om budgeten helt enkelt inte räckte till för mer och han bara körde på. Fel tänkt vilket som. Jag känner inte till Raul Inglis arbete sedan tidigare och låter det gärna fortsätta så. Amatörernas afton har sin plats och den är inte här.

Och vad ska det där rundgångsringande soundtracket föreställa? Stämningsfyllare? Rena döden, snarare.

Mest synd, nästan lika synd som om mig nu, är det om skådespelarna. Här finns ett riktigt bra gäng, flera som jag är väldigt förtjust i annars, som går omkring och svär och skriker och inte verkar veta vad de ska göra med materialet. Kombinationen Madsen och Darryl Hannah drog mig till filmen men det hade jag inget för, Hannah är lika jobbigt oengagerat emo som Madsen och alla spelar de utpräglat stereotypiska karaktärer. Mark Boone Junior ("Batman Begins") och gamle favoriten Nicholas Lea (Krycek i "X-Files") är inga undantag, ansikten jag hade blivit glad av att se i en film med minsta möjliga förlåtande drag.

Jag vet inte vad Raul Inglis försöker säga eller göra med den här röran. Jag vet däremot att om jag inte varit tvungen att sträcka ut recensionen till minst 2500 tecken, eller haft en gnutta yrkesstolthet, hade jag nöjt mig med att sätta ett ord på pränt. Det enda ord "Vice" förtjänar. Ordet är "skit".