Villains 2019

Det söta paret Mickey (Bill Skarsgård) och Jules (Maika Monroe) är unga och kära och ute på helt fel spår. Planen är att köra ner till Florida och sälja snäckor, som de tänker sig ska blir en lönande affär, men för att ta sig dit behövs kapital. De rånar en bensinstation men innan de hunnit alltför långt får de bensinstopp.

Nej, paret har inte de skarpaste planerarhjärnorna, men de tycks ha turen på sin sida för just där bilen stannat på den helt öde landsvägen ser de faktiskt ett ensligt beläget hus. Det är ju bara att gå in och stjäla husets bil alternativt ta bensinen, och fortsätta resan. Huset är öde och det går lekande lätt att ta sig in, men... nere i källaren upptäcker de att allt inte står rätt till och tar det okloka beslutet att stanna kvar för att försöka ställa saker och ting tillrätta. De förstår naturligtvis inte vad det är de ger sig in på...

"Villains" inleds humoristiskt ackompanjerad av den typen av munter musik man kan tänka sig i Agatha Christie-filmer eller engelska komedier, medan det visuella snarare påminner om Wes Andersons filmer. Filmen har en skön stil med kitchiga, väl spelade karaktärer, där Jeffrey Donovan och Kyra Sedgwick är perfekta som det excentriska paret i huset. Men är filmen läskig? Sitter man med andan i halsen? Nej knappast. Hotnivån är inte tillräckligt hög och filmen lyckas aldrig bygga upp spänningen riktigt. Jag skulle mer vilja likna den vid de parodiaktiga B-skräckisar som man ser mer för att roas än att för bli riktigt uppskrämd.

Manus och regi står Dan Berk och Robert Olsen för. Problemet tycks vara att filmen försöker få med för mycket handling och för många överraskningar, vilket tar bort från de bitar som verkligen berör. Den spretar åt för många olika håll, helt enkelt. I ena stunden är Mickey rädd för paret, några scener senare kaxig som en tonåring, trots att faran intensifierats, och jag undrar verkligen om man kan hoppa runt sådär med en kula i benet?

 

”Villains” blir nästan som en läxa i filmskapande då den visar på hur helheten av en film inte bara är summan av deras delar. Scenerna kan funka fint en och en, men när de läggs på varandra blir det i slutändan för vimsigt. Trots detta bjuder filmen på en skön stil men jämt berättartempo som lyckas hålla min uppmärksamhet. Jag tror nog den kan hitta sin nisch och sin publik bland de kitschiga parodierna i B-filmshyllan.